Aftonbladet – 15 mars 1856, sida 2

han är tapper, han är stolt, han är skön. Hans namn, som klingar likt en krigsfanfari soldaternas öron, helsas af qvinnorna med lidelsefull hänryckning. Det då så rika och mäktiga Venedig besluter att värdigt mottaga sin höge bundsförvandt, den franske konungen. S:t Marci klockor, galerernas kanoner och senatens lyckönskningar helsa Henrik III. Men folket jublar för Crillon, segraren vid Lepanto, och då han passerar la Piazetta för att inträda i det storhertigliga palatset, gälla männernas bravorop och de sköna venetianskornas förtrollande leenden endast honom. Hvilket ynnestprof af lyckan, hvilken triumf uppgår mot en smekning af Venedig? Det sköna, solbeglänsta, leende Venedig med sina laguner, marmorpalats och gyllne kupoler! En stor fest förberedes; Marcustorget uppfylles med åskådare, ett tornerspel kommer att ega rum, i hvilket den store Crillon skall deltaga. Den efterlängtade dagen har ändtligen randats; Venedig, som så mycket beundrar sin marmorkrigare, den helige Theodor, Venedig. som icke känner andra springare än sina bronshästar, klappar hänryckt händerna åt den franske ryttaren och hans djerfva häst. Hjeltens vighet, skicklighet och styrka, det eldiga djurets djerfhet och lydnad, begges brinnande åtrå efter segern, de blixtrande lansarne och tio på sanden utsträckta medtäflare, se der det skådespel som framställer sig för de förtjuste venetianarnes blickar; denna åsyn berusar deras af Julisolens heta strålat redan upphettade hjernor, och ifrån alla fönster, alla balkonger upphäfver den tätt packade massan i sin vilda glädjeyra skrik. och bravorop, så genonträngande och starka att de höras långt bortom de Vicentinska bergen. Ännu aldrig hade Venedig sett någonting