Aftonbladet – 15 mars 1856, sida 2

tå ör fver tusen skepp, prydda. med verldens alla ända flaggor, svaja på Lepantovikens blåa vågor, hela Europa har hit skickat sina representanter; sultanen Selim II drager med sin fruktansvärda flotta mot de kristna; träffningen eger rum, Crillon ser sig sjelf med svärdet i hahden, stående upprätt i en usel båt, öfver hvilken ingen annan än han vågar taga befälet. Denna bräckliga farkost banar väg för Don Juans af Österrike tunga galerer. Hvilken fruktansvärd strid!... hela Europa bländas af blixten från hans värja och följer honom med hänryckning; en enda sådan dag och Crillon är odödlig!... Han ilar sjelf till Rom för att vid påfvens fötter nedlägga umnderrättelsen om sin seger, den åldrige Pius trycker hänförd hjelten i sina armar och tackar honom i hela kristenhetens namn för hans taperhet. Härefter följa andra: strider, andra triumfer; den förfärliga duellen med Bussy, la Rochelles belägring: efter blodbaden år 1572; så resan till Polen med Henrik af Anjou, hvilken af otålighet att se en krona på sitt hufvud lugnt lemnar det sköna Frankrike för Weichselns-isbelagda stränder. Carl IX, Crillons tredje herre, nedstiger i grafven; Henrik, konung af Polen, afskakar glådt sitt kalla majestät, för att med hänryckning gripa efter franska spiran. Crillon hjelper honom på flykten; de anlända till Venedig. Här stannar den ädle krigarens tanke, här blir hans panna mera molnhöljd, ty förbi detta grånade hufvud tåga, af minnet uppväckta, han lefnads balsamiska vår, hans ungdoms rosenfärgade förhoppningar, hans mannaålders lysande eröfringar, hans korta kärleksdröm! Det är år 1574; Crillon är trettiotre år;