Aftonbladet – 13 mars 1856, sida 3

Hvem har då uppfostrat er? Först min amma, hvilken dog då jag var fem år gammal; efter hennes död fick jag en lärare, en mycket kunnig man, hvilken undervisade mig i alla möjliga kunskapsgrenar. För honom har jag studerat konster och vetenskaper, och han lönade andra personer, hvilka gåfvo mig lektioner i fäktning, språk och ridning; med ett ord, allt hvad en ung man kan och bör lära har blifvit mig meddeladt. Och ni kan allt det der? frågade Crillon med ett slags naiv beundran. Ja, min herre; jag känner spanska, tyska, engelska, italienska, latinska och grekiska språken, botanik, kemi och astronomi; mina lärare voro ej heller missnöjda med mina andra små talenter; jag sitter hjelpligt till häst, handterar temligen bra både värja, lans och musköt, simmar bra och ritar fästningsverk ganska försvarligt. Ni är således en rätt skicklig ung man ! utropade den gamle chevalieren; men tala nu om er mor... hon måste ha varit mycket god, efter som hon så omsorgsfullt tänkt på er uppfostran ? Det är att förmoda. Ni säger detta helt kallt. Ja, huru vore något annat möjligt? svarade Espårance melankoliskt; genom att alltid lefva ensam eller under en kall, egoistisk menniskas uppsigt, hvilken aldrig omtalade min mor, men väl hennes penningar, och som genast med hårda, isande ord besvarade mina frågor om henne, började jag anse denna mor för en fabelaktig, endast drömd varelse; och den barnsliga kärlekens låga, hvilken rågra milda, vänliga förtroenden för evigt kulle ha underhållit, slocknade slutligen i orist på näring. Skulle ni händelsevis ha blifvit elak 2 fråsade Crillon med beklämdt hjerta. Jag, min herre! utropade den unge manren med ett förtjusande leende, jag elak! ck nej! Gud har icke i min natur nedlagt n enda droppa galla; den sonliga ömheten