Aftonbladet – 13 mars 1856, sida 2

väl, om du inte inom tre minuter för alltid lemnat detta läger, så låter jag genast hänga upp dig. Morbleu! utropade La Ramåee förskräckt, jag är adelsman; och ni glömmer att öfver er står kungen. Kungen skrek Crillon utom sig af raseri, kungen?... Jag tror Gud fördömme mig, att du vågar tala om kungen... Här finnes ingen annan kung än Crillon... du vill således att jag först skall låta skära tungan af dig... Jag hade gifvit dig tre minuter. Akta dig eländige mask! Jag drar från en! La Ramåes svar dog bort i det förfärliga tumult som Crillons ord framkallade. Alla voro utom sig af glädje, alla hattar kastades i luften, och ifrån alla sidor återskallade ropet: Lefve Crillon! lefve Crillon! — Profoss... ett rep! fortsatte den store generalen helt lugnt; men ett starkt! La Ramee studsade, fraggande af raseri, tillbaka, då profossen visade sig med det begärda repet 1 handen, Tag med er dessa pengar,, sade Esperance, åt den olycklige ligisten. De tillhöra er. Jag medför något ännu bättre, vrålade la Ramåe med hopbitna tänder; jag medför ett minne hvilket aldrig skall utplånas. Och vårt samtal, min bästa herre... på det der ensliga, så utmärkt passande stället ? Ni förlorar ingenting på att vänta. Han gick ändtligen, men baklänges och med blicken oupphörligt fästad på Espårance, likt en tiger framför lågan. En enhällig skrattsalfva helsade hans reträtt. Detta var för mycket, han utstötte ett rop, ett förfärligt hämdeskri och försvann ur de omkringståendes åsyn. Lefve Crillon! Lefve vår general!... skreko begge kompanierna i deras vilda glädjeyra. Men,, sade Crillon, gören aldrig om det! ty den uslingen hade egentligen rätt, och j förtjenen alla att blifva hängda. Sedan Crillon öfverlemnat sina begge hän