Aftonbladet – 13 mars 1856, sida 2

— Vår korrespondent i Frankfurt meddelade oss i går ett dokument, som icke förut varit publiceradt i någon tidning och som är af ganska stor märklighet. Det är en förklaring af vicepresidenten v. Seyffarth rörande hans inblandning i den beryktade depeschstöldsaffären i Potsdam, hvilken förtjenar att med uppmärksamhet genomläsas i anseende till sina pikanta detaljer och den intressanta belysning den kastar öfver de sedliga krafter genom hvilka de europeiska polisstaterna sammanhållas, hvarjemte den låter oss kasta en blick uti det inre af den politik som föregifver sig ha till syftemål att bevara sedligheten och mensklighetens högre intressen emot demokratiens egoistiska och destruktiva tendenser. Denne preussiske premierminister, till hvars beprisande, såsom sjelfva den personifierade äran och redbarheten, den tyska reaktionen under flera år uppstämt sina lyror, ställes genom br v. Seyffarths förklaring i en dager, som icke är alltför vacker. Man får en föreställning om det utvecklade spionerisystemet och dess frukter af korruption och bedrägeri; man ser en hög statens embetsman stå i den förtroligaste förbindelse med en person, som han fordom begagnat såsom hemlig polisspion och från hvilken han icke synes kunna lösgöra sig, utan efterkommer alla hans önskningar, af fruktan att bringa en man till förtviflan som vet så mycket,; man ser huru ministeren spionerar på kamarillan och huru ledamöter af denna åter skickar medlemmar af kungliga familjen spioner på halsen o. s. v. Hela hr v. Seyffarths förklaring vittnar till innehåll, ton och anda om den ruttenhet som i sjelfva verket råder inom det tyska mandarinväsendet. Den sednare tidens erfarenheter torde i många hänseenden vara lärorika för det tyska folket; det lär sig med hvarje dag allt klarare inse rätta halten af det ,sedliga samhälle, som junkrar och byråkrater påstå sig kallade att upprätthålla, och en gång torde detta folk, oaktadt all splittring och alla sträfvanden att försoffa detsamma, dock komma derhän att det gör rent hus och finner sig kunna existera utan både spioner och mandariner och mycket annat. Preussen är för öfrigt icke det enda land. der sålunda en hög grad af korruption råder inom samhällets högsta sferer, och man skall flerstädes i Europa, vid framdragandet af detta intrigstycke, vara färdig att utropa: tout comme chez nous! — Det sista häftet af Revue des deux Mondes innebåller i sin veckoöfversigt följande rörande Sverge: Man kan i sanning ej undgå att inse, att Sverge, ehuru det ej deltagit i kriget, är. en af de stater, som mot Ryssland antagit den bestämdaste och mest afgjorda ställning; icke blott genom fördraget af den 21 November, utan äfven genom cirkuläret af ministern för utrikes ärendena i Stockholm, ett cirkulär, som, utan att på något sätt dölja fördragets andemening, hotade czarernes inkräktningspolitik med en ny motståndare. Ifrån denna stund, kan man säga, var Sverge oåterkalleligt bundet; det antog striden med allt dess ansvar och med utsigten att återvinna förlorade landskap, och härigenom förklaras den känsla af sviket hopp, med hvilken svenskarne sett fredsunderhandlingar åter öppnas; de sågo kriget vara på väg att slutas i det ögonbliek, då de kände sig