Aftonbladet – 11 mars 1856, sida 1

NtBSSRTTTTTNTNnnnun 0 Det var verkligen den store Crillon, omgifven af Rosny och flere officerare; det var denne ryktbare krigare som trenne konungar gifvit tillnamnet af den tappre och hvars like i djerfhet, mod och högsinthet hela Europa ej kunde uppvisa, Crillon var då femtiotvå år, han var starkt bygd och bar sitt, i proportion till den öfriga kroppen lilla hufvud. mycket högt. Om ej elden 1 hans stora blixtrande ögon vittnat om den utmärkte mannen, skulle de friska, något tjocka kinderna mera ha antydt en stilla borgare än den namnkunnige generalen. Men när detta ansigte stod midt emot fienden, när krigets åskor på alla sdor mullrade omkring honom, syntes Crillon sådan som han verkligen var; då blef den kerta undersättsiga gestalten hög och stor, rörelserne lätta, ädla och oemotståndliga; då idealiserade en gudomlig låga hela hans person, den godmodige borga:en försvann och hjelten visade sig i hela sitt majestät. En mängd gardister följde på astånd den älskade chefens steg. Denne afhörde med spänd uppmärksamhet Rosnys berättelse om Fontis olyckliga affär. livar är den anklagade ? frågade han. Här generalb, svarade Pontis darrande. Ja så, det är du... du debuterar illa... att roffa fattigt folk är orätt och dessutom förbjudet.x Jag var så hungrig, min general; icke heller var det fattiga menniskor som jag plundrade . .. utan en rik adelsman hvilken borde ha bjudit oss till middagen., Hvar är denne adelsman ? frågade Crillon. Rosny pekade på la Ramtge, hvilken stod bredvid Espåerance. Hvilkendera? tillade Crillon. Inte jag, utropade -Esperance och drog sig tillbaka, Forts.)