Aftonbladet – 8 mars 1856, sida 2

teatern? Lika godt. Vi hafvai denna komedi ett äkta par och endast sex månader gammalt, hr Ernest de Merinville (hr Kinmansson) och fru Clarisse (mll Kindahl). Den unga frun förtjusar alla genom sitt inför vesiden synbara milda, eftergifvande och undergifna väsen; alla lyckönska hennes man som fått en sådan engel vid sin sida. Men mannen synes kall, tvär och dyster, och derföre beklaga också alla den stackars engeln som råkat i sådana händer. Men mannen vet hvar skon eller toffeln klämmer. Engeln inför verlden är huskorset för hans lif. Engeln sliter sönder klocksnoddar, spräcker ringklockor, far som en ljudande snurra genom våningen, ropar ett försmädligt godnatt åt mannen och stänger sängkammardörren efter sig. Mannen står utanför blek och dyster naturligtvis. Hvad ondt har han då gjort? Han älskar henne och tänker endast på hennes förbättring, men han har ryckt henne från en bal nästan midt ur valseh bara för att lära henne försakelsens ljufva känsla. Den unga frun har en mor, fru de Kernadec (mll Lindman), af hvilken hon synes hafva ärft sin egentliga englanatur, och en väninna, enkan Athenais de Savigny (mll Lindmark), som icke är den allra -bästa, fast hon skrifver romaner... Dessa begge damer ansätta beständigt den arme mannen för det han vill förbättra sin och deras engel. Mannen, som icke gerna kan-bli qvitt sin svärmor, hvilken arbetar emot, hans uppfostringssystem, visar likväl författarinnan Å dörren. Detta brott mot intelligensen gör ns unga. fru ursinnig. Sedan hon på. sitt vanliga sätt några hvarf snurrat omkring mannen, rusar hon in till sig, följd af honom som med tårar i ögonen ber sin engel att icke göra hans hus till ett helvete. Nu visar sig den unga fruns kammarjung