beslutar att hämnas. Den idån upprinner hos honom, att hos Loriot väcka till lif samme djefvul, som drifvit honom sjelf till brott. B-balein målar inför Loriot all den sällhet rikedomen skänker och gifver honom vinkar om huruledes denna sällbet nu är hans, enär han eger i sitt våld 200,000 fr. Utsädet faller i god jord. I.oriot kämpar väl i början mot frestelsen, men besegras slutligen, och då någon klappar på hans dörr, kastar han sig öfver sitt guld med den giriges hela glupskhet. Afsigten att återställa skatten åt markisens dotter öfvergifves, och då sonen, som varit utsänd att efterspana henne, återkommer och berättar att markisens dotter icke är någon annan än Loriots egen fosterdotter, föregifver Loriot att han af Babalein ingenting erhållit, ett påstående som han så mycket tryggare kan afgifva, som B. emellertid blifvit mördad. Då likväl Loriot upptäcker att de unga tu älska hvarann, vill han styra till ett giftermål dem emellan, på det att skatten ändå skall stanna inom familjen och han sjelf följaktligen få ett slags berättigande att -behålla densamma. Alla ha emellertid märkt, att Loriot icke längre är samma menniska som tillförene. Den lefnadsglade, godhjertade mannen har blifvit misstrogen och våldsam samt lider förfärliga qval af fruktan att förlora sin skatt. Sonen upptäcker slutligen fadrens hemlighet, och då han ej kan genom öfvertalning förmå honom att följa hederns och pligtens bud, tillgriper han ett enkelt men desto krafligare medel. Han beröfvar honom skatten och återställer den till den återfunna markisinnan. Den gamle f. d. hedersmannen är nära att af förtviflan duka under för detta medel till hans förbättring; men de bättre känslorna vinna ånyo öfverhand, och ängrande och botfärdig skattar han sig numera lycklig