Aftonbladet – 7 mars 1856, sida 3

En fördömdt tråkig händelse!... och jag som är allena i lägret... hvarföre är icke herr de Crillon här... för att kunna beskydda eller straffa efter eget behag ! Om jag bara finge hållas, mumlade kaptenen, med hårdt sammanbitna läppar, så skulle jag snart nog göra ett slut på hela denna fördömda affär ! På hvad sätt då? frågade Rosny. Ett godt och starkt tåg fästadt vid denna gren ... Tyst, olycklige! afbröt den stränge hugenotten, hvilken officerens oförsigtiga yttrande genast bestämde för blind laglydnad. Tyst, och bed Gud bevara er ifrån att någonsin med en dylik lättsinnighet behandla en konungs heliga löften och underskrift! Hvad skulle blifva af framtiden om vi hånskrattade at de våldförde och fegt mördade den, som hos oss anhölle om laga undersökning och dom, så vida de brottslige verkligen finnas i våra leder. Menp, stammade officeren, denne la Ramåe är en skälm, en huggorm ... Ja, visst... ja, visst... men icke förthy har hans hem af de våra blifvit hemsökt med eld och svärd och följaktligen är rättvisan på hans sida. Jag hoppas likväl kunna göra straffets verkställande omöjligt, ty de stackars sossarne skola nog veta begagna sig af den räddningsplanka som jag med flit räckte dem, genom att fordra, det den uslingen la Romåe sjelf skall igenkänna de föregifne tjufvarne .. men nej... hvad vill detta säga... den fege stannar och betraktar med glädjestråande ögon denna lilla grupp ... Må Gud vara ss nådig, som måste uttala en så förfärlig lom ... kom kapten; då pligten talar måste njertat tigal Esperance hade ifrån sin plats varit vittne ill hela den föregående scenen, och hans själ ippfylldes af de mest stridiga känslor. Men lå han hörde herr de Rosnys samtal med fliceren och derigenom förstod sakens vigt, slömde han allt annat för att endast känna let innerligaste deltagande för de stackars,