Aftonbladet – 7 mars 1856, sida 3

Dessa bevis voro tillräckliga för alla. Ingen yttrade ett enda urskuldande ord; hvar och en ryste och afvaktade tyst hvad komma skulle. La Ramee hade ej ännu slutat sin olycksbådande rund. Han betraktade uppmärksamt flera, tills han slutligen stannade framför Pontis, hvilken, ehuru blek, med manligt lugn afvaktat hans ankomst; la Ramde fattade tag i honom. Pontis stötte honom våldsamt tillbaka och utropade häftigt: Rör mig icke olycklige, eller jag glömmer genast hvad vapenhvilan lofvat Se här den tredjen, sade la Ramde, och det är den brottsligaste af alla. Det varhan sem tog bränderna från härden... hetrakten hans händer... hans kläder lukta ännu rök I Ni tror således att dessa bevis äro tillräckliga? afbröt k:ptenen, Så för då dessa karlar till slottet på det att de må konfronteras med mitt folk. Nej! utropade Pontis med flammande ögon, allt detta är öfverflödigt... ingen af oss skulle någonsin rodna eller blekna inför en dylik anklagare, en usling, som sedan tio minuter skymfat hela regementet för några lumpna dufvor och en ynklig kanin!... Det är nog med förödmjukelse. Hvad menar ni? frågade Rosny. Jag menar att det är jag som gått till slottet, eftersom den der barracken fått namn af slott. Jag trodde mig der träffa hederliga menniskor, sin kung och sina landsmän tillgifna, för att utbedja mig en plats vid deras bord, som det brukas adelsmän emellan. I Dauphint, min hembygd, är borgherren aldrig lyckligare än då han har en gäst vid sitt bord... Min stackars far brukade ofta gå emot de resande, hvilka tågade förbi vårt! herresäte, och sjelf föra dem till vår härd... Men i det stället träffade vi ut för dåliga fransmän, ligister, spaniorer, hvilka ogästvänligt förbjödo oss sin dörr; då blef jag ond och skaffade mig i trots af deras portförbud allt hvad jag ville ha... Sambioux! Jag var, så hungrig ! I