Aftonbladet – 7 mars 1856, sida 2

På en gång blefvo skriken gällare och tycktes komma allt närmare och närmare; förmodligen hade de ej hörts förut emedan den ropande varit bakom det lilla berget. Dessa förtviflade rop hade blifvit upphäfda af en ung man som plötsligen störtade in i lägret. Denne, flåsande, häftigt gestikulerande och af vrede nästan vansinniga person, ådrog sig venast den allmänna uppmärksamheten. Det är någon ifrån slottet, hviskade Vernetel i Pontis öra. Denne afbröt sin måltid. De andra gardisterna gjorde äfven halt i sina köksbestyr och gömde omsorgsfullt undan de ej ännu slutplockade foglarne. Espårance blef liksom alla andra i hög grad öfverraskad af den nykomnes utseende; vrede och hämdbegär hade förvridit hans unga och af naturen verkligt sköna ansigte ända till fulhet. Hans rödaktiga hår stod på ända och en nervfrossa skakade hela hans kropp. Det var en högvext ung man, om knappa tjogotvå år, hvars fina och seniga former utvisade en svag, ehuru genom häftiga kroppsöfningar härdad natur. Han bar den något gammalmodiga och grofva gröna jagtroeken med ädelt och osökt behag. Men den i hans darrande hand blixtrande knifven talade högt om ett af dessa vilda sinnesutbrott hvilka endast kunna stäfjas uti blod. Hans språng uppför backen hade varit så häftiga att han knappt förmådde framstamma dessa ord: Hvar äro cheferna? En skildtvakt, som med piken försökte hålla den rasande fremlingen på afstånd, kullstöttes af hans kraftfulla arm. En fänrik tillskyndade vid bullret och störtade djerft emot våldsverkaren. Hvem är ni, vansinnige, som vågar inträda i hans majestäts läger med blottad knif! I nCheferna! vrålade den unge mannen med ;af vrede qväfd röst. i Jag tillhör deras antal! sade fänriken. Ni är ej en sådan som jag söker, svarade den andre med vildt förakt. Ett allmänt ogillande mottog dessa ord, cc