Aftonbladet – 7 mars 1856, sida 2

porten, bockade oss och frågade mycket artigt om herrn i huset vore hemma och toge emot. En satans portvaktare gläntar på gallerporten och säger nej. — Vi envisas en smula och mena tro på att vi äro ädlingar och i hans majestäts tjenst... men se, då blef det ännu värre... den fördömde gubben svarade att det för närvarande hvarken fanns någon konung eller några militärer, utan endast en vapenhvila. Aj för fan! Ni träffade ut för ligister, spaniorer kanhända ! utropade alla de andra. Ditåt lutade det, svarade Pontis, som begagnade den allmänna oviljan för att på en gång fylla sin mun med mat. Jag satte då helt oförmärkt foten mellan porten och gallret så att ligisten inte fick igen den, och så steg jag på; dessa herrar följde mig. En berusande matlukt sade oss genast hvarest köket var beläget... Ack, mina vänner, hvilka läckerheter utbreddes icke der för våra blickar!.. Efter ingen är hemma, utropade jag, som kan bjuda oss, så hålla vi i alla fall till godo!.. Det vore synd om den här gudomliga måltiden skulle gå förlorad... Med dessa ord lade jag mig genast helt obesväradt till dufvorna som kocken höll på med... portvaktaren skrek... några usla lakejer störtade öfver oss med stekspett och eldgafflar... J insen väl att trenne ädlingar, som vi, icke kunde draga värjan mot drängar, men i det stället flög jag till spiseln och fick tag i några bränder, och dem slungade jag i de uslingarnes hufvuden... Eldregnet förbländade de stackrarne så att de genast togo till reträtten. Då högg jag åt mig pastejfatet och slängde den heliga dufvoorden öfver min hals. Vernetel och Castillon stodo orörliga af beundran; jag räckte den ene denna jättebutelj och åt den andre kastade jag kaninen... derpå gjorde vi återtåget i triangel för att icke blifva öfverrumplade, och nu äro vi här! Skål kamrater I Pontis blef belönad med de mest entusiastiska bifallsyttringar, i hvilka Espörance från sin aflägsna plats hjertligt deltog.