Aftonbladet – 6 mars 1856, sida 1

Rosny återtog: Herr de Crillon är icke här, han inspekterar-i detta ögonblick de kompanier hvilka fått sin plats längs efter floden; men han kommer snart igen. Vänta så länge. Hoppas ! tillade kaptenen skrattande. Det har jag gjort hela mitt lif, svarade den unge ryttaren med ett behagligt leende. Rosny och kaptenen stego upp. Esperance! sade hugenottchefen sakta till sin följeslagare, hvilket passande namn i kärleksäfventyr ! De begge herrarne vandrade vägen framåt för att genom en promenad underlätta matsmältningsprocessen. Esperance band sin häst vid ett träd, bredde ut sin kappa på marken och satte sig deruppå, sedan han med en drömmares eller älskares ofelbara instinkt genast upptäckt panoramats mest poetiska sida. En qvarts timma hade knappt förflutit innan han på en gång stördes i sina betraktelser af en hel explosion skrattsalfvor från löpgrafvens yttersta ända. Det var den qvarblifna gardisthopen som i massa störtade öfver de tre utskickade kamraterna, nu återkomna från deras matpromenad. Pontis svängde med ena armen triumferande ett stort stenfat öfver sitt hufvad. Under den andra höll han med beundransvärd balans ett verkligt jettebröd på flera skålpunds vigt; tvenne ankor och en mängd små plockade dufvor hängde kring hans hals. Vernetels trofber bestodo i en dugtig kanin, ett rundt bröd och en stor knippa korf. Castillon bar endast en damejeanne, men den var så tung, att en person med knapp möda orkade bära den. Den allmänna glädjen förvandlades till en med hänryckning blandad beundran, då Pontis ändtligen nedsänkte sitt fat till de vulgäres höjd, och de glupska blickarne föllo på en i sin ännu varma sås simmande lefverpastej. (Forts. följer.)