Aftonbladet – 6 mars 1856, sida 1

STOCKHOLM, den 6 Mars. Vi ha redan förut uttryckt vår mening, att den närvarande politiska ställningen är egnad att ingifva hvarje svensk fosterlandsvän tankar och betraktelser af helt annat slag än de segersånger öfver regeringens visdom och neutralitetspolitikens absoluta ofelbarhet, som Sv. Tidningen uppstämt. Flera landsortstidningar ha sedermera af dessa Sv. Tidningens triumfrop med anledning af fredsutsigterna, så väl mot Sv. Tidningen som mot regeringen riktat angrepp af den största skärpa och häftighet. Vi ha citerat ett och annat: uttryck ur. dessa polemiska artiklar, . såsom karakteriserande stämningen inom en stor del af den sjelfständiga landsortspressen. För egen del måste vi bekänna att vi icke äro invigda i den svenska diplomatiens mysterier och att vi under den fullständiga okunnighet, hvari regeringen lemnat nationen rörande sina verkliga planer och motiver icke tilltro oss att i likhet med Sv. Tidningen gå händelserna och historien i förväg och uttala varesig en bestämdt gillande eller förkastande dom öfver den politik i sin helhet, som vår regering följt från det ögonblick då den orientaliska krisen började och intill närvarande stund. Vi behöfva icke försäkra, att vi äro uppriktiga vänner af en nära allians med vestmakterna och att vi alltid ansett det för regeringens oeftergifliga pligt att begagna de genom den orientaliska frågan uppkomna verldskonjunkturerna till att betrygga nordens framtid och söka uppresa en bestämd och säker skranka mot Rysslands så väl inkräktningslystnad som öfvervägande politiska inflytande på de tre skandinaviska rikena. Men just derföre, att vi ansett denna fråga så utomordentligt vigtig, såsom en nationens lifsfråga, för hvilken allt annat jemförelsevis måste träda . i bakgrunden och af hvilken många andra frågor mer eller mindre måste bli beroende, ba vi ansett det hvarken klokt eller värdigt att betrakta densamma blott och bart såsom ett agitationsmedel för ögonblickliga partisyftemål ; vi ha icke kunnat gilla den politiske skriftställare som, tydligen utan hjerta och intresse för sjelfva den stora nationella framtidsfrågan och synbarligen minst sagdt likgiltig derför, huruvida Sverge skulle komma att aktift uppträda på vestmakternas sida eller ej, yttrat sig mycket krigiskt så snart det gällt det förflutna, hvad som kunnat göras 1853 och 1854, men deremot, så snart utsigterna för ögonblicket börjat bli krigiska, så snart tecken försports, som häntydt derpå att ett närmande egt rum mellan oss och vestmakterna, alltid varit färdig att motverka de krigiska sympatierna, tala derom, att det rätta ögonblicket vore försutet, att man numera ingenting kunde uträtta utan medverkan af de tyska stormakterna o. s. v.; för att sedermera, då utsigterna icke längre voro krigiska, åter anslå den häftigaste krigiska ton, men hufvudsakligen alltid i retroaktiv riktning. Emedan vi uppriktigt velat sjelfva saken, ha vi äfven med nöje sett hvarje steg, som synts leda till dess fullbordan. Vi ha, i likhet med den stora massan af nationen, med tillfredsställelse helsat traktaten af den 21 November såsom en inledning till ett närmare förbund med vestmakterna; vi ha tagit fasta på alla de uttryck i cirkuläret af d. 18 Dec., som syntes bära vittne derom, att regeringen såsom sådan i någon mån delade nationens känslor mot Ryssland och uppfattning rf denna makts ställning mot vårt land; vi ha ansett det vigtigt att icke förbise eller förringa någonting, som kunde innebära en verklig brytning med Ryssland eller åtminstone frön dertill.