Aftonbladet – 5 mars 1856, sida 3

Naturligtvis var-anbudet ej att försmå. Stan ley ringde; en lakej trädde in; Uppsträckt i en af dessa bizarrt-pråliga. livreer, som man blott får se i England; han slog-upp dörrarnde till träppan och vi stego upp På taket. Midt under ett blårandigt suntält, .som .öfverskygde Hela den asfaltbelägda terrassen, stod frukostbordet -redan :serveradt. : (Insändt.) Man har förgäfves sökt i Aftonbladet något svar på en långtrådig artikel i Svenska Tidningen för den 27. gistl. Februari i-fråga om länsmännensrafsättlighet. Denna artikel hade likväl kimnat gifvä anledning till åtskilliga betraktelser; icke just derföre att författarens påstående att länsmän, hvilka egentligen endast äro exekutionsoch polisbetjente på landet, skulle vara orubbliga vid sina tjenster eller icke kunna tillsättås genom ett förordnande, som kunde dem fråntagas då de upphörde att förtjena landshöfdingens förtroende — såsom ock praxis länge varit inom de flesta länen. Deri ser insändaren för sin del ingenting vådligt eller lagstridigt, och så vidt han kunnat iakttaga har detta icke heller varit bestridt i Aftonbladets artiklar angående den nya landshöfdingeinstruktioneh. Men just den omständigheten, att den -både genom stilen och den förut ett par gånger på riddarhuset af honom berättade anekdoten — om länsmannen (i Calmar län) som oaktadt han var skogstjuf likväl icke kunde af landshöfdingen afsättas — lätt igenkänliga författaren — som äfven sjelf någon tid varit landshöfding — aldrig yttrat ett ord om nödvändigheten af en landshöfdingarnes vidsträcktare myndighet än hitintills öfver landssekreterare, landskamererare, kronofogdar c., tyckes bevisa att han icke i detta hänseende gillar en annan författares i Sv. Tidningen föreställningar och åsigter i detta hänseende, och att han ganska väl vet att göra en -behöflig distinktion mellan rättigheten att afsätta sådane tjenstemän som hafva konungens egen fullmakt och hvarom handlas i 36 Reg.form., samt de som äro förordnade eller på behaglig tid antagna af cheferna sjelfva och hvilkas inviolabilitet troligen ej heller någon liberal bryr sig om att förfäkta. I öfrigt fäste insänd. äfven sin uppmärksamhet bland annat vid ett yttrande i samma Sv. Tidn:s artikel, nemligen natt åsigten om tjenster. såsomen egendom hvilken man kan efter behag förvalta är tillräckligen inrotad i Sverge c. Detta är utan tvifvel en af erfarenheten beklagligen till: fullo bekräftad sanning; men att finna den på ett klandrande sätt framställd just i Sv. Tidn. och till på köpet i en artikel som -går-under redaktionens egen flagg, det förefaller verkligen insänd. såsom ett mustigt ordspråk lyder: att tala om rep c., då nemligen det-är hela landet -bekant att Sv. Tidn:s utgifvare, som innehar en hög grad i svenska armens geviekår, sedan flera år . tillbaka alldeles icke förvaltat den tjenst, hvarför :han uppbär statens lön, utan dels fängerat såsom föreståndäre för en Enskild på sitt sätt privilegierad undervisningsanstalt-för officerare, dels såsom Tedacteur-en chef för ew af ett politiskt parti uppsatt och underhållen tidning. Detta måtte väl vara satt förvalta sin tjenst efter-behag); man har likväl ändå icke afhört ått denne embetsman blifvit hvarken afsatt eller suspenderad? Likaledes tyckes det också vara temligen oförsigtigt att--tala om -embetsförvaltning efter behag i en artikel, som handlar om våra landshöfdingar och likasom vill prisa dessa; ty öfver deras sätt att efter sitt behag och sin beqvämlighet sköta embetet, kunna väl knappt, med undantag för ganska få län, meningarne vara delade, utan att man hitintills förnummit att för den orsaken någon landshöfding blifvit hvarken afsatt eller skiljd från tjenstens utöfning. Exempel äro förhatliga, säger ordspråket, men eljest skulle sådana kunna presteras till ctt antal af legio. Vi öfverlemna begrundandet häraf till den nu ifrågavarande artikelns författare, som sjelf räcker till för så mycket och som, utom sitt vigtiga embete, kan sköta riksdagarne, göra längre utrikes resor, skrifva böcker och långa afhandlingar nästan i alla ämnen uti tidninsarne, och hvilken säkert ändå icke vill att man om honom skall kunna säga att han hyser den åsigten att han innehar sitt empbete såsom en egendom, hvilket han kan pefter behag förvalta. Hec hactenus. GENRNESKATEIISN PRIEST (Införes på begäran.)