Aftonbladet – 5 mars 1856, sida 1

SEIUVIIMG SINMNIVA 5IaAå Ha 1I10ICHaL INCU SIW fir ke, det är fiender som man der infört, och hvilka långtifrån att befästa det och göra det fruktbart, förhindra, förtorka dess naturliga d. v. s. dess enda goda och varaktiga uiveckling. Häraf uppkomma beklagansvärda följder. Suveränerna regera ej, de qväfva: de styra ej, de förtrycka. Menskliga rörelsen får en falsk riktning, revolutionsfebern i veriden öfvergår till ett kroniskt tillstånd. Hvarföre fördölja rätta förhållandet? Tidsögorblickets lösen är Europas ombildning. Detta är idn i den broschyr, som för någon tid sedan utkom i Frankrike, och der väckt en en ganska stor sensation. Detta är andemeningen i 5:te punkten af det protokoll som tjenar till grundval för konferenserna. Denna femte punkt, den sista i den diplomatiska texten, är i gjelfva verket den första inom opinionen. Förgäfves har man deråt lemnat den ringaste platsen. Förgäfves vill man göra den till en accessorisk; den är hufvudpunkten. I sin okufliga allmännelighet uppslukai den de öfriga. Den intager främsta rummet enom sakernas egen makt, och det är af detta skäl som ordet kongress kommit så hastigt på allas läppar, som det så lätt antagits. som man med afsigt eller af instinkt söker med detta namn på förhand döpa konferensen. Man känner, man förstår, att 5:te punk, ten skulle löpa fara att förqväfvas i en simpel konferens och att den ej kan finna sig väl annat än i en kongress, men skall det vil bli året 1856 som skall skåda denna kngress, som i Försynens råd är kalladt att göra rättvisa åt femte punkten och ordna Europa efter de ideer och på de grundvalar, hvarom jag nyss talat. I detta hänseende äro mina tvifvelsmål nästan lika stora som mina önsk. ningar. Det är att befara, det den godtgörande kongress, om hvilken jag talar, ännu är långt aflägsen, och att innan dess uppträdande många skakningar skola ega rum ji historien. Jag är emellertid — jag måste bekänna det — omgifven af stridiga förhoppningar. Freden har, om man får tro många personer, förr kommit in i sinnena än i verkligheten. Allt ses i rosenfärg. Debats vill genom sina biografiska artiklar öfver hvar och en bland plenipotentiärerna bereda oss till ett fullt förtroende till deras erfarenhet, kunskaper och moderation. I dessa biografier äro icke hrr Orlow och Brunnow de minst väl behandlade, och denna nya opinionsyttring från Journal des Debats sida lärer väl icke, kan jag tro, skingra de små rykten dem elakheten (man bör antaga det) utsprider på dess räkning. Å en annan sida har grefve Orlow, om man får tro en korrespondens från Petersburg i Constitutionnel, ehuru tillhörande det gamla ryska partiet (krigspar. tiet quand möme, säger en annan tidning), af kejsar Alexander erhållit de fredligaste instruktioner. Låt fara, skulle czaren hafva sagt till honom, oböjligheten af en gammal, tvåhundraärig politik, och så länge man ej at er begär garantier oförenliga med ryska fanans heder, så tveka ej att underskrifva några nödvändiga offer. Jag gillar dem på för. hand... min önskan att skaffa Europa fred är uppriktig. Understöd densamma, ty vi utså för framtiden. Handlingarne, påstår man, komma orden till hjelp. Man uppgifver såsom säkert, att Ryssland samtycker till dem ibland 5:te punktens vilkor, hvilka skulle uppställa de största hindren för fredens afslutande. Enligt en korrespondens i Indep. Belge, som utan tvifvel är er bekant, skulle Ryssland vilja samtycka till Nikolajews raserande hvad hamnen och krigsarsenalen vidkommer, samt att ej återuppbygga fästningarne på landsöarne. — Slutligen ha hrr Orlow och Brunnow, säger man, redan gjort sina visiter, och deras fysionomier uttrycka ej annat än fred. Huru skulle man väl kunna hysa tvifvel om deras underskrifter? Hela verlden vet ju, att diplomaters fysionomier äro trogna speglar af deras tankar och afsigter. Sådant kan man ju åtminstone kalla fredliga symptomer. Olyckligtvis ger oss Sverge icke lika tillfredsställande tecken. Från Stockholm skrifves, att Ryssland i Finska viken lägger en jättelik damm för att på kusterna sätta krigsmarmnen i säkerhet för hvarje möjligt angrepp. Denna underrättelse torde i vårt minne återföra en sanning, föröfrigt svår att glömma, den nemligen, att då moskovitiska makten, lika lätt från Östersjön som från Svarta hafvet kan kasta sig öfver eurcpeiska jemvigten, måste man för att garantera denna jemvigt för nämde makt sätta gränser icke blott i Oris enten utan ock i Norden. Denna politiska nödvändighet har föröfrigt nu blifvit satt i en klar dager genom ett gai ska märkligt arbete, nyligen utgifvet häri Paris af en er landsman, hr Lallerstedt, och nägra stycken deraf, som på förhand införts i våra tidningar, hade redan väckt uppmärksamhet. Jag har nyss slutat läsningen af denna bok, som skulle vara af vigti hvilken tid som helst, och som företrädesvis är det under närvarande omständigheter. Det jemt stigana de intresse den hos mig vickt har ej tillåtit mig att läsa den långsamt, jag kan nästan säga, att jag slukat densamma, och de intryck den qvarlemnat äro ännu alltför lifliga, att jag förmår sända er en fullt öfvertänkt analys deraf. Jag vill derföre i dag inskränka mig till att säga er, att jag ej känner något arbete som med mera klarhet bestämmer och utvecklar de skandinaviska intressena och de frågor som dessa väckt, och som med större tydlighet visar dessa intressens sammanhang med Europas allmänna intressen, och som med flera märkliga detaljer, slående bevis samt karakteristiska och pikanta anekdoter tecknar denna ryska politik, hvilken verlden i detta ögonblick är så djupt intresserad att i grund känna och om möjligt skingra dess falska sken. Innan kort skall jag skicka er min utförliga opinion öfver denna vigtiga och så i rätta ögonblicket utkomna skrift. P. 8.