Aftonbladet – 5 mars 1856, sida 1

I I. m. för sista gången. STOCKHOLM, den 5 Mars. Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Paris d. 25 Febr. 1856. I dag öppnas i Paris, skall man säga konferenserna eller kongressen ? Denna fråga har blifvit allvarligt afhandlad i nästan alla våra tidningar. I dag synes den vara afgjord. Det är ej fråga om konferenser,, utropar en af dem i dagens nummer, utan om en kongress. I det diplomatiska språket ha dessa båda ord en helt olika betydelse. Jag har visat detta och Monitören har i går afgjort frågan, då den begagnade ordet kongress. Denna diskussion förekommer mig temligen förvirrad. Jag skulle vilja jemföra den med dem som ofta uppstå inom familjerna under en grossess, huruvida fostret skall bli en gosse eller en flicka. Jag medger, att jag ej är synnerligt hemma i diplomatiska språket. Hvad jag derom har mig bekant har lärt mig, att för detta språk likasom för många andra, ännu mycket återstår, innan det förmår sätta sig i full öfverensstämmelse med logiken. TI alla händelser synes mig sunda förnuftet böra sättas framför diplomatiken, och se här hvad som enligt min tanke detta förnuft härvid har att säga. En kongress är en diplomatisk konferens, som omfattar ett allmänt, ett mer eller mindre universelt intresse. Vissa folk bekriga hvarandra. Derpå vilja de göra fred. De diplomatiska konferenser, som för sådant ändamäl ega rum, äro de en kongress? Icke i allmänhet. Frågan om fred har ingen annan sfer än krigsfrågans, d. v. s. att den bör afhandlas och afgöras emellan de krigförande och deras bundsförvandter. Se der den allmänna regeln. Men det kan hända, att denna krigseller fredsfråga emellan vissa folk innefattar ett allmänt, ett mer eller mindre universelt intresse; att den innefattar det icke på ett indirekt, tillfälligt, eventuelt, konjekturalt sätt (hvilket alltid är fallet), utan på ett direkt, permanent, verkligt, obestridligt sätt. Hvad är här nu det sanna i principen? Jo, det sanna är, att till en krigseller fredsfråga, som endast rör de krigförande och derag bundsförvandter, och hvilken ej fordrar annat än konferenser, sluter sig en annan fråga af ett allmänt, ett mer eller mindre universelt intresse, och hvilken fordrar en kongress. Denna allmänna, mer eller mindre universella fråga, bör väl den uppsluka den särskilda frågan? Tydligen icke: den sednare bör icke dess mindre fortlefva och styras af de vilkor, som äro henne egna. Men dess sammanhang med den allmänna frågan fordrar, att hon sättes i förbindelse med denna. Det här af mig förutsatta fall är just det hvarom nu är fråga. Den fråga, som satt Turkiet, Frankrike, Eugland och Sardinien i vapen mot Ryssland, var i sig sjelf en europeisk fråga. Logiken fordrade i följd häraf ett europeiskt förbund och om detta hade varit fallet, skulle den omedelbart och endast hafva ledt, såsom den borde leda till en europeisk kongress. Men då logiken ej hörsammades, och de rätta lösningsmedlen icke användes på frågan, och denna likväl ej ändrade och ej kunde ändra sin natur, uppkom häraf den förveckling, som nu ligger för våra ögon, nemligen att vissa folk ensamt kände behofvet att stipulera för de öfriga, förbehöllo sig uttryckligen denna rätt, bildade konferenser, der den skall utöfvas, och i hvilka hittills åtminstone den allmänna frågan, saknande ombud, befinner sig underordnad den enskilda frågan, som der är väl och tillbörigt representerad. Af allt hvad jag här sagt följer, att konferensen i Paris onekligen går hafvande med en kongress, hvilken den efter en mer ciler mindre förlängd födslovånda skall bringa i dagen; men att barnet ännu icke är födt, och att intill närvarande stund vi deraf ej sett annat än lindakläderna. Skall nu konferensen förvandlas till en kongress? Skall kongressen organiseras vid sidan af konferensen, så att båda utan att sammanblandas fortgå hand i hand? Skall nu kongressen ej inträda förrän efter konferensen? Skall kongressen någonsin inträda? Öfver alla dessa frågor