Aftonbladet – 4 mars 1856, sida 3

(Insändt.) Fidelis. Denna opera komponerades ef Beethoven på en tid då han ännu icke fullständigt frigjort sig från de intryck som andrå mästares arbeten föranledt. Ej sällan igenfinner man den Mozartska fläkten och formen jemte åtskilliga af denne författares modulationsmedel — men äfven Chernbini synes, dock till en mindre grad hafva inverkat på kompositörens tankegång vid utarbetningen af detta tonverk. Proceduren är naturlig och öfverensstämmande med vilkoren för bildningens framåtskridände: Oaktadt detta förhållande, och oaktadt att författaren stundom aflägsnat sig från den dramatiska formen oeh fallit in på instrumentalmusikens område, framstår ändå Fidelio som en högst betydelsefull produkt. Att den utrustning som Fidelio för närvarande eger, icke är den ursprungliga, är temligen allmänt bekant, men få torde känna hvilken mängd af förändringar Beethoven företagit med dettr, sitt ingalunda favoritarbete för att ernå ett tillfredsställande resultat. Ernådde han det? -— Enligt hvad mig är bekant, tror jag det icke. Den geniale oeh skarpsinnige författaren kände bättre än någon annan att denna enhet i sjelfva konception, denna psykologiska sanning som bestämmer orsaken för den dramatiska tonbildningen, blott periodiskt men icke totalt lyckats honom. Men kunde det vara annorlunda med skapandet af hans första opera? — svårligen! Ett lyriskt-musikaliskt verk betingar helt andra koncessioner än en sinfoni, eller den så kallade kammarmusiken, och Beethovens djerfva konsthärsflygt tålte inga a priori utstakade gränser. Det är emellertid mycket troligt, att om han kommit i tillfälle komponera flera operor, dessa erhållit samma dramatiska fulländning som de af Gluck och Mozart. Men hvarifrån anskaffa passande ämnen för hans egendomliga skaplynne? Poeten Grillparzer har försäkrat mig, att han ofta samtalat med Boaethoven rörande en operatext, men att de aldrig kunde förena sig om tendens och form. Må dermed vara huru som helst, den rikast begåfvade af alla kompositörer öfverlemnade emellertid till verlden endast ifrågavarande opera, full af storartade skönheter, men äfven behäftad med itskilliga små br Dessutom är denna tonmålning så svår i utförandet, att dertill erfordras både ovanliga si:ngförmågor och ett särdeles noggrannt studium af partituret, hvilket hvimlar af en mängd Rotes sensibles! som, om de riktigt framhållas, åstadkomma förvånande drag af skugga och ljus. Afräknadt den ädla njutning, som detta tonverk förorsakat publiken inom de flesta europeiska teatersalonger, stanna kompositörerna särskildt i förbinlelse hos den kolossale tonskalden för åtskilliga dramatiska mönster, hvilka äfven med mycken fördel blifvit begagnade. Hade ej Beethoven skapat Fideios E-durs aria, så hade det varit omöjligt för Carl Maria v. Weber att efterskapa Agathas E-durs aria Friskytten — och hade icke Beethoven förutgått ned sin kanoniska qvartett i G-dur, så är det sanvlikt att icke Weber kommit efter med sin kanonika terzett emellan Agatha, Anna och Max. Och indå blygdes icke samme Weber att nedsätta Beethoens aldrig uppnådda A-durs sinfoni — i sanning en ika så bedröflig som vidunderlig företeelse! Önskligt vore om operan Fidelioo — hvaraf enlast musiknummerna pro hospite framfördes den 2 lennes till förmån för orchesterns pensionskassa — ndtligen upptoges på repertoiren. Ett enda stycke vf denna opera innehåller ju mera verklig musik än iela luntor af Bellini, Donizetti, Flotow 0. 8. v. — ller hvad menar den lika så musikaliskt som lika så estetiskt bildade kongl. teaterdirektion dertill? F:. Bed.