Aftonbladet – 3 mars 1856, sida 1

erbjuder talrika analogier; — att slutligen de kristna, och detta är hufvudpunkten, äro ganska belåtna med den befrielse från krigstjenst, som i några provinser eger rum, och skola motsätta sig den dem säsom en välgerning tillämnade beväringsskyldigheten. Under sådana omständigheter vore det väl ändamålsenligare att ej bry sig om denna reform. Skall den åter genomföras, kunna, såsom Times säger, främmande bajonetter icke undvara 3 och om man kastar en blick på listen öfver reformerna och betänker hvi!ken tid och nvilka srider det uti de långt mer homogena europeiska staterna kostat att genomföra den ena eller andra punkten, så måste man befara, att vi ej skola upplefva slutet på reformerna och på ockupationen. Enligt de sista öfver Marseille ingångna underrättelserna har dessutom Porten alldeles icke gifvit sitt bifall till sgändebudens beslut; och detta erinrar om en annan anmärkningsvärd omständighet, att vi nemligen ännu alldeles icke ha någon reda på om Porten förklarat sig nöjd med de fem punkterna, eller hvad hon. eljest tänker i afseende på fredsvilkoren. Horisonten är således åt detta håll ganska töcknig. På krigsskådeplatsen tvingar väderleken till vapenhvila. Sebastopols dockor ch: Nikoloiästet äro förstörda. I afseende åter på de änkta ryska örlogsfartygen har grefve Hardwicke, som är sjöman, ånyo erinrat om en möjlighet, hvarom redan fiera gånger blifvit taladty att nemligen skeppsrummen äro, så när som på en öppnirg genom hvilken man släppt på vatten, fullkomligt tillslutna, så att de kunna länsas förmedelst sugrör och fartygen på detta sätt åter göras flott. Krigsministern lor! Panmure gaf intet direkt svar på denna anmärkning, utan förklarade blott, att man har svårt att komma åt skeppen, emedan de ligga under de nordliga fästenas kanoner; för öfrigt skulle ingenting lemnas oförsökt. Dokumenterna angående Kars fall ha ännu alltjemt icke blifvit framlagda. Detta är lika litet fallet med den med Föronta Staterna angående Centralamerika förda brefvexlingen, hvars meddelande lord Palnerston utlofvat efter att i början ha sådant ägrat. Från Amerika ha vi emellertid e.å!lit en depesch, hvilken lord Russell, under lien korta tid han i början af år 1853 förvalt:de utrikesministersembetet, aflåtit till reseringen i Washington, och hvari han yttrat, tt Eng and hvarken direkt eller indirekt gör anspråk på någon suveränitet i Centralamerika. vid det Clayton fästade senatens uppmärksamet på denna depesch, anförde han ett meddeande af amerikanska sändebudet i London hr Buchanan, enligt hvilket hela tvisten med Amceika ofelb rt s ulle ba blifvit i godo bilagd, om Aberdeen några månader längre qvarstått i regeringen. Först hans efterträdare Palmerston hade framträdt med det påståendet, att England genom Clayton-Bulwer-fördraget afstått endast från framtida eröfringar, men ingalunda från redan gjorda. Clayton betecknadeiganska häftiga ordalag Palmerstons förfarande såsom en fortsättning af den röfvarepolitik, som han följt mot afghaner och kineser, i Asien och i Grekland samt i allmänhet mot alla svaga motståndare. Vi skola snart blifva stånd att se något klarare i hela denna anzelägenhet, då dokumenterna cn gång blifva :ramlagda. Vid det tillfälle då Palmerston lofvade detta, omnämnde han äfven hvad: den sista amerikanska depeschen innehållit i afseonde på värfningsfrågan: yrkandet att engelska sändebudet måtte återkallas. Genom den edogörelse han vid samma tillfälle afgaf om len ståndpunkt hvarpå denna strid sig beann, har man icke blifvit klokare än tillörene; han inlät sig ej på de närmare omständigheterna, utan rörde sig med allmänna påståenden och råkade dessutom i motsägelse ned hvad grefve Clarendon yttrat första dasen parlamentet var tillsammans. Clarendon rörmälde att regeringen fullkomligt gillade hvad Crampton gjort; Palmerston medgat, att won ännu icke erhållit underrättelse om sändebudets sednaste steg. Alltså råder dunkel ifven i denna punkt. I afseende på de yttre förhållandena har jag ännu ett faktum att omförmäla. På uppnaning af herr Urquhart, bekant såsom utgifvare af Portföljen samt genom sina skrifer öfver Turkiet och genom sin mångåriga strid med lord Palmerston, ha sedan förliden sommar i alla större städer bildat sig föreninsar, i ändamål att göra sig närmare underrättad om den yttre politiken, än som är möjligt genom parlamentsdebatterna och tidningarne. Dessa föreningar äro i och för sig en märkvärdig företeelse, ty de bestå till största lelen af arbetare och protokollerna öfver deras sammanträden, hvilka offentliggöras i lokalbladen, äfvensom de flygskrifter de utgifva, vittna om ett allvar och en ihärdighet, som förtjena beundran. De ha företrädesvis sysselsatt sig med londonerfördraget af 1852 angående den danska arfföljden, om hvilken intet meddelande ännu hade blifvit parlamentet förelagdt, och de ha nyligen vändt sig till grefve Malmesbury, som undertecknat fördraget (lord Palmerston hade, såsom bekant är, ledt de föregående underhandlingarne), med anhållan att han måtte i parlamentet påyrka skriftvexlingens tramläggande. Utan att närmare yttra sig öfver denna begäran har Malmesbury hatt det olyckliga infallet, att helt kavalierement uti ett par satser försvara fördraget såsom nödvändigt och ändamålsenligt, men dervid råkat att nästan i hvarje sats begå någon bock mot geografien, historien, folkrätten eller det sunda menniskoförståndet. Arbetarne i Birmingham ha svarat honom med ett betinkande, för hvilket ingen publicist skulle behöfva blygas, och hvilket slutar med desr sa allvarliga och hotande ord: Ers herrlighet förlitar sig måhända på det engelska folkets likgiltighet för den yttre politiken och på det ogenomträngliga mörker, hvari detta fördrags historia och betydelse äro hölida. Men de uvpvvenhara tilldraotel