Aftonbladet – 3 mars 1856, sida 1

Regeringsgatan och Lusiar Adolls torg. STOCKHOLM, den 3 Mars. Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) London den 22 Februari. Vi befinna oss här i ett obehagligt tillstånd, liksom i en af de elaka drömmar, i hvilka man ständigt råkar ur den ena förlägenheten i den andra. I afseende på fredsunderhandlingarne i Paris har regeringen inom pressen iakttagit samma förbehållsamhet som i parlamentet. Allt hvad. härvarande tidningar innehålla öfver Englands afsigter kommer från utlandet. Det enda hvilket kan anses tillförligt är, att Ryssland gått in på att ej återuppbygga Bomarsund och att mottaga konsuler i Svarta hafvets hamnar. Men afsedt från femte punkten, denna tomma ram, inom hvilken man kan upphänga allt möjligt, återstår ännu mycket att göra innan de fyra första punkternas abstrakta satser blifva förvandlade till konkreta fördrag. Ryktet, att England har för afsigt att vid den ena eller andra punkten fordra mer än dess bundsförvandter, håller sig fortfarande; men den som vet huru många dolda förbindelser, som här ega rum mellan pressen och regeringen, den som en gång gjort sig besvär att jemföra de diplomatiska förhandlingarne, då de efter åratal blifva bekanta, med de artiklar i regeringens organer, hvilka samtidigt varit skrifna, den mottager med stor varsamhet sådana rykten. Det är möjligt att de regerande klasserna, eller rättare sagdt de regerande familjerna, verkligen vilja tillfredsställa engelska folkets förväntan och yrka på resultater, som i någon mån motsvara de gjorda uppoffringarne ; men det är lika så möjligt att Disraelis veckotidning Press har rätt, då den påstår, att man skall framställa fordringar, väl vetande att de ej kunna genomdrifvas, endast för att i förhållande till allmänheten bevara skenet af en ärofull reträtt. Att någon köld inträdt mellan London och Paris är ett i ögonen fallande faktum. Utan tvifvel har ni för några dagar sedan i Times funnit det märkvärdiga ställe, som talar om en allians, mellan Louis Napoleon och Frans Joseph såsom sett oroande faktum. Morning Post,, som står i särdeles intimt förhållande till lord Palmerston, har uttalat sig ännu tydligare i denna riktning; och den omständigheten, att de ministeriella tidningarne nu plötsligen börja utförligt tala om Portsmouths befästningar, ehuru dessa, liksom befästningarne på alla andra kustplatser, blifvit påbörjade för mer än fyra år sedan och hittills blifvit behandlade med en grannlaga tystnad, ser nästan ut som en demonstration och har äfvenledes blivit så uppfattad af några franska tidningar. Skulle man emellertid befara stridigheter med Frankrike, så behöfva de icke nödvändigtvis stå i samband med frågan om huru mycket el!er huru litet man vill fordra af Ryssland; frön till sådana stridigheter kunna äfven ligga annorstädes. Hvad misstrogna iakttagare längesedan förutskgt, men allmänheten här och på fasta landet ej velat tro, kan väl icke längre betvif-. las, nemligen at de allierade efter fredsslutet icke komma att genast utrymma turkiska området, och det är klat att den förlängda ockupationen af en terräng, på hvilken de vesterländska folkens politiska, religiösa och kommersiella intressen sedan 150 år fört en oafbruten strid om det öfvervägande inflytandet, kan väcka bekymmer för möjliga kollisioner. Man behötver blott erinra sig de farliga förvecklingar som 1840 upprunno utur Mehemed Alis strid med Porten; och det är att önska, att Englands och Frankrikes öm .sesidiga afund aldrig måtte antaga en allvarsammare gestalt än händelsen var i de båda sändebudens nästan burleska täflan hvem af dem som längst skulle få behålla sultanen i sin balsalong; det är att önska, det lord Stratford aldrig mot sultanen måtte visa någon större vanvördnad, än att inbjuda honom till en maskerad, der en dervisch och en sultan uppträdde! Anledning till den förlängda ockupationen skola de reformer gifva, hvilka enligt fjerde artikeln böra i Turkiet genomföras, och det är intressant att se huruledes Times så småningom gör allmänheten förtrogen med tanken derpå. Bladet medgifver nu ändtlig.n hvad det så länge bestridt, att dekristnes belägenhet alldeles icke är så förskräcklig; att en så fullständig religionsfrihet som trots nå