Aftonbladet – 1 mars 1856, sida 3

alltför väl i sin första uträkning, men misslyckades i. den andra, : hvilket vi ändå uppriktigt sagdt också beklaga, emedan hr Anjou utan tvifvel i alla hänseenden varit en både värdigare och lämpligare. erkebiskop än hr Reuterdahl, . som, enligt hvad kunnigt är för alla som känna honom, saknar hvarje egenskap, med undantag möjligen af någon teologisk boksynthet, för att kunna sägas uppfylla de mest nedstämda anspråk på Sverges primas. Aftonbladet kan måhända undra öfver att en insändare från en aflägsen landsort vågar yttra sig på ett så bestämdt sätt om erkebiskop Reuterdahl; men händelsen gör attinsändaren känt honom ända sedan studentåren och sedermera med honom bevistat et par riksdagar, samt jemväl haft tillfälle, fast på aflägsnare håll, att iakttaga hans förvaltnin såsom minister. Han kan således med ful öfvertygelse, ja till. och med om det så skulle komma i fråga med bevisningsskyldighet, yttra, att hr Reuterdahl vid universitetet, der han vistats och verkat i 30 å 40 år, allmänt ansågs sakna både karakter, hufvud och talang; att han är så klen predikant som den klenaste komminister på landet; att han är den allra olyckligaste talare och saknar all slags skicklighet både såsom föredragande och ordförande; att han skriftligen uttrycker sina tankar på ett så kärft språk, med ett så andefattigt innehåll och med så inskränkta vyer, att det verkligen är bedröfligt, helst då han nu skall fungera såsom den förste inom det stånd, der en fast karakter, en hög och djup bildning, snille. eller åtminstone en framstående talang borde vara de förnämsta befordringsgrunderna; att i öfrigt hr Reuterdahls studier nästan uteslutande inskränka sig till de kyrkohistoriska; att han deremot visat sig hafva flera lyten som vanpryda en erkebiskop, t. ex. en oafvislig fallenhet för intriger, en trångbröstad och intolerant uppfattning af religionens och kyrkans sanna betydelse; ett alldeles förvändt begrepp om den offentliga undervisningens ändamål i nuvarande tid, för att ej. tala om sättet eller metoden vatt ernå detta ändamål; atwt sjelfva hans konservativa tänkesätt visat sig vara beroende af den vind som blåser från höjden, så att itrån att vara t. ex. en skarp Schleiermachisk rationalist, hvilket bevisas af hans äldre skrifter, han för närvarande ställer sig såsom den mest exklusive ultra ortodox och papist m. m., samt slutligen pä köpet att han hitintills städse visat sig sakna all böjelse att vara gästgifvare,, såsom det gamla ordspråket fordrar af en biskop. Insändaren är icke bland dem som vilja klandra en konservativ regering, sådan som vår för närvarande visar sig vara i allt hvad som berör politik, derför att hon till sina organer väljer män ur det konservativa lägret; detta är tvärtom helt naturligt. Men han beklagar på det högsta om hon dertill väljer karakterslösa personer, utan duglighet och talang, som måste nedsätta hennes anseende icke blott hos de liberala, utan ä.ven hos de konservativa sjelfva. Det är också derföre, mycket mindre än af politiska skäl, insändaren delar Aftonbladets bedröfvelse och förtrytelse öfver den skedda erkebiskopsutnämningen och hvarför han befarar att den kommer att bära bittra frukter för regeringen sjelf. Det enda konstitutionella i denna fråga hade varit, att om hr bisko Butsch icke velat lyssna till den evhälliga kallelse han erhållit, till hugnad både för de sansade konservativa och de liberala, med motstånd endast af de reaktionära och det i landet lyckligtvis ännu ytterst svaga junkerpartiet, han, med den rätt grundlagen medgifver, offentligen ingifvit sin afsägelse och att nytt val derefter blifvit i laga ordning förordnadt. Insändaren erinrar sig från sin vistelse i Stockholm vid 1840 ärs riksdag huru det då allmänt berättades, att när den då redan aflidne, högt utmärkte och af opinionen uppburne erkebiskop Wallin erhållit första rummet till detta embete, men. likasom biskop Butsch nu, hos konungen enskildt undanbad sig dets:mma, Hens Maj:t, som likväl påstods vara vida mer benägen att nämna den likaledes lärde och snillrike men mer politiskt inflytelse egande biskop af Wingård hvilken innehade andra förslagsrummet, till Wallin ställde den uppmaning, att om han cke ville antaga kallelsen, han egde till då varande ecklesiastikexpedition offentligen ingifva sin afsägelseskrift; men att då Wallin förklarade sig härtill icke benägen, Konungen återtog: Alors Mr VEveque je ne men soucie pas, Je vous nomme. (Ja så hr biskop, då frågar jag icke derefter, utan nämner er). Utnämningen skedde ock, som bekant är, biskop Wingård och hans mäktiga anhang till stor förtret. Så hade det äfven nu kunnat och bort tillgå om den t. f. föredraganden rätt fattat sin pligt såsom konungens konstitutionelle rådgifvare. Att deremot, utan att ens ett initiativ till afsägelse blifvit taget af deu om ansågs värdigast att erhålla embetet och som ministern sjelf säger sig önska dertill på grafvens brädd, samt allt annat än en kraftfull ordförande för presteståndet. Den kristliga ödmjukheten tycktes således väl hafva anledning befara att konungen hellre skulle välja biskop Butsch, som var 15 år yngre och egde vida mer både lärdom och presterligt anseende: samt enskildt måste åtnjuta konungens intima förtroende såsom prest, då han alltid varit utsedd att bereda H. Måj:ts barn till Herrans heliga nattvard. Denna farhågaföranledde ock att Holmström före utnämningen lärer skrifvit icke mindre än 7 bref till sin vän B. för att försäkra sig om hans styrka att säga nej, derest embetet skulle företrädesvis honom erbjudas. Man finner häraf att det icke är första gängen som man skriftvexlat med biskop B. af