Aftonbladet – 1 mars 1856, sida 3

hemtat att chefen för ecklesiastikdepartemen-. tet hr statsrådet Anjou — åt hvilken den lyck-. liga slumpen att från hans obemärkthet jsåsåsom teologie prof-ssor i Upsala hafva bli vit, som det då hette, öfvertalad att inträda. i kocungens rådkammare, derjemte beredt den heder och det förtroende af. Sverges. presterskap, hvilkas verldsliga chef han är, att uppföras i tredje rummet på erkebiskopsförslaget, hvartill han troligen eljest icke erhållit en enda röst — företagit sig. att, ehuru sjelf jäfvig til!skrifva hr biskop Butsch under den officiella formen på konungens nådiga befallning ett handbref, hvaruti hr A. framställde den alldeles opåkallade och temligen ohöfliga förfrågan huruvida hr biskopen vore redo att emottaga det honom nu för andra gången erbjudna förtroendet; hvaruj på redan nästa postdag följde ett annat enskildt bref, hvaruti, såsom Aftonbladet ganska riktigt berättat, hr Anjou, likasom desavouerande den föregifna konungsliga befallningen i det första, tillkännagifver att han alldeles icke kände H. Maj:ts afsigt och vilja i afseende på den ifrågavarande utnämningen. Detta sednare bref lärer i öfrigt varit ganska skrufvadt och hr Anjou deri likasom hafva velat lägga ord i munnen på biskopen, för den händelse att denne skulle vilja ursaka sig. Han lärer deri bland annat erinrat om det tröttsamma riksdagsbråket som alltid visat sig vara för biskopen obehagligt; att biskopen vore mera prest än politiker; att hans helsotillstånd vore svagt och att således interlokutören icke skulle förundra sig öfver om biskopen undandroge sig en med hans böjelse så litet öfverensstämmande och oroande verksamhet, ehuru hr A. naturligtvislifligt önskade att så ej skulle skem. m. d.; tilläggande hr Anjou helt naivt en liten slutstrof, syftande derå, att om hr statsrådet sjelf blefve erbjuden det kinkiga embetet, äfven han då naturligtvis väl önskade undandraga sig detsamma, men likväl dertill saknade så gällande skäl som hr biskop B. Detta sednare bref, ankommet innan biskop B. hunnit besvara den första förfrågningen, lärer likväl på honom haft det intryck, att han verkligen fattade . den föresats att icke göra hr Anjou till viljes, utan antaga kallelsen; men då han dagen derpå fick läsa den famösa insända artikeln i Svenska Tidningen med den lätt igenkänliga pennan af hr v. H., och hvaruti dels biskopen sjelf behandlas med föga grannlagenhet, dels en prelat af äkta skrot och korn förordas såsom den mest lämpliga till embetet, bibragtes han derigenom den föreställningen, att både höga vederbörande och hela det konservativa partiet önskade hans afsägelse, hvarföre han beslöt att säga ett oåterkalleligt nej. Sedermera ingingo visserligen till hr biskopen tvenne skrifvelser af hr statsrådet Fåhreus, hvilka i de förbindligaste ordalag sökte rubba detta, beslut; och omisskänneligt framstår i dessa, att det var H. M. Konungens uppriktiga önskan att hr biskopen måtte antaga kallelsen. Uti sina svar å dessa bref har likväl, som man inhemtat af Aftonbladet, hr biskopen vidhållit sin vägran. Men många anledningar förete sig till den förmodan, att vid hr biskopens afresa från Skara till hufvudstaden han sjelf var i den öfvertygelsen att han slutligen icke skulle kunna undandraga sig att emottaga embetet, för hvilken händelse han jemväl lärer yttrat den föresats, att icke äska något undantag för tjenstgöringen vid riksdagarne, hvartill också hr biskopen hade desto mindre skäl, som, enligt hvad man i stiftet känner, han har ganska utmärkta egenskaper såsom ordförande. Under sin vistelse i hufvudstaden lärer hr biskopen likväl trott sig af åtskilliga tecken kunna likasom känna i luften, att, med undantag af H. M. Konungen och den för tillfället t. f. föredraganden hr statsrådet Fåhreus, hvilka båda fortfarande varmt uppmanade biskopen att antaga, andra höga och inflytelserike personer helst önskade att, som man säger, blifva af med honom; ja, man citerar i detta hänseende ett yttrande från vestra slottsflygeln, hvilket är ganska karakteristiskt, om det än ej lämpar sig för offentligheten. Vid betraktande af denna inre del af historien, har man åtminstone här på orten bibringats den uppfattning af saken att om negociationerna från början inledts af hr Fåhrzaeus och om i öfrigt utnämningen inom det konservativa partiet icke haft så starka och genomskinliga antipatier, biskop B., om än med uppoffring, icke såsom nu skett kunnat vägra att gå till mötes svenska presterskapets och konungens önskan, hvilken sednare han sagt sig aldrig hafva betviflat. Hvad som likväl i denna affär, intrig, eller hvad man må kalla det, slår först i ögonen, är den kompletta dåconfiture som träffat statsrådet Anjou, hvars famlande efter erkekräcklan man väl hufvudsakligen får tillskrifva de inkonstitutionella menderna i denna sak; ty såsom en slutföljd, hvilken svårligen kan tilibakavisas, framstår det ändock att hr statsrådet Anjou först litat på biskops Butschs svaga helsa och sedan allt för mycket på biskop Reuterdahls kristliga förnöjsamhet med den gyllne kräcklan i Lund, för att på dessa begge förutsättningar bygga den säkra förhoppningen, att Hans Maj:t skulle nedlåta sig att tänka på sitt statsråd, då denne blifvit nödsakad att, naturligtvis af kristlig ödmjukhet, underkasta sig konungens vilja. t) Beklagligen lyckades hr Anjou ) Att biskop Butsch åtminstone icke alltid af sina cmbetsbröder ansetts vara absolut. obenägen att intaga erkebiskopsstolen, derpå hade man ett rätt eget bevis då denna tillsattes i ledigheten efter Wingård. Som bekant är hade då biskopen i