Aftonbladet – 1 mars 1856, sida 2

(Meddeladt. ) Nils Hagnus Höglund. Åt denne högst aktningsvärde samhällsmedlem hafva anförvandter och talrika vänner i dag hemburit den sista hedersbevisningen. Denne mans lefnadsbana, ehuru den städse framflöt såsom bäcken i den lugna dalen och sålunda icke tilldrog sig en allmännare uppmärksamhet, förr än man vid det lika hastiga, som oförmodade afbrottet, kom till klar insigt af förlustens betydelse, förtjenar all uppmärksamhet icke allenast derföre att man derigenom öfvar rättvisa mot den hädangångnesförtjenster, utan fastmera emedan de verkliga förhållandena mera allmänt kända kunna hos mången yngling väcka förhoppning derom, att allvarlig sträfvan och ihärdighet kunnna ersätta en ringare samhällsställnings bristande tillgångar och slutligen skänka denidoge och redbare såsom skönaste lön för sina mödor allmän aktning och enskild tillfredsställelse. Den hädangångne, född af fattiga föräldrar, blef redan vid 11 å 12 års ålder ett faderoch moderlöst barn i likhet med flera dess syskon. Så tidigt måste han ut i verlden att på egen hand förtjena sitt bröd. Utan annan underbyggnad än den han i en lägre skolå kunnat inhemta, var han städse angelägen att förkofra sig uti kunskaper och omfattade lifligt hvarje tillfälle att inhemta sådana. Under det att han i andras tjenst använde största delen af tiden, fortsatte han med den honom :så egendomliga ihärdighet att, på lediga stunder, :då andra vid hans år vanligen söka nöjen, fullkomna sin sjelfbildning. Tidigt emottagen på handelskontor, omfattades han snart med den välvilja, hvartill så mycken arbetsamhet i förening med -beredvillighet oeh pålitlighet berättigade. Åt språkstudierna stod företrädesvis hans håg. Hvarje med möda hopsparad penning användes till inhemtande af ytterligare undervisning, väl inseende att kunskaper äro ett stort kapital om de rätt tillgodogöras. Under denna tid af hans ofta bekymmersamma ungdom försakade han det allra :nödvändigaste för den honom med hvarje år kärare blifna läsningen. På detta sätt blef han väl: hemmastadd uti engelska, franska och tyska språken samt vid mognare år portugisiskan och italienskan. Som vi tro redan år 1818 ingick ham uti det Bohnstedtska huset, hvars då varande chef uppfattade hans rätta värde och före sin bortgång uppmanade sonen att taga Höglund till kompanjon Efter den yngre Bonstedts tidiga död uppträdde Höglund i eget namn. Vi kunna icke erinra oss, att någonsin en handelsfirma på så kört tid vunnit det anseende som firman N. M.. Höglund. Icke hade detta varit möjligt, om ej mannen varit både känd och värderad långt innan han för egen räkning började affärer. Men, om det äfven är ovedersägligt, att hvad man förstår med Stockholms börs, förlorat sin utmärktaste medlem; så är denna förlust långt ifrån den enda. Vi tillåta: oss icke vidröra de ömma familjeband eller vänskapsförbindelser som nu; blifvit slitna. Ej heller ansevi lämpligt att göra till föremål för en uppsats, sådan som denna, af oss kända detaljer, vittnande om -enovanlig, med omdöme och: godt bjerta på mångfaldigt sätt utöfvad välgörenhet. Under den trägna sysselsättningen chefskapet för ett stort handelshus naturligen pålägger, fann han städse tid att med omsorg och nit omfatta. de-allmänna angelägen heter honom anförtroddes. Han hade således aldrig gjort förvärfyet till annat än medel, aldrig glömt att menniskan har annat ändamål, andra pligter mot samhället och sig sjelf. Det är derföre som vi änse det nu gifna föredömet af ett utomördemligt högt värde och så efterföljansvärdt, emedan det skänker oss ett exempel på huruledes allt kan vinnas, om man eger; fast vilja att genom arbete och redbarliet uppnå sitt föresatta mål. Enkel, flärdfri och sanningsälskande, var -han eh: lika ovanlig samhällsmedlem som god familjefader