Aftonbladet – 29 februari 1856, sida 3

l gen, att sjömän i en framtid torde afgöra om ej sjökrig i allmänhet linieskepp och avisofartyg blifv: de lämpligaste serterna, — skäl, hvilka naturligtvi: äro afgörande! Hvarföre deremot svenska flottar blott skulle bestå af de minsta linieskepp, som nt byggas, derom nämnes ej ett ord. M. B. förnekar derpå nödvändigheten, att flottans befäl, när dess materiel femdubblas, bör åtminstone fördubblas, på den grunden att vi ej behöfva så många mindre fartyg (nyss vidrördt), samt emedan de nuvarande roddfartygen ej äro lämpliga till skärgårdsfartyg! De simmande batterier och grundgående ångbåtar, hvaraf den, enligt M. B:s förmenande, borde bestå, behöfva vida mindre befäl — hvilket allt dock qvarstår obevisadt. De franska krigsfartygens stora nybyggnadskostnader, hvilka med minst 50 procent öfverstiga de af M. B. uppgifna, har han med tystnad förbigått, ehuru denna omständighet är af ganska stor vigt, emedan i Frankrike arbetskostnaderna äro ungefär lika stora med dem i Sverge. Sedan återkommer M. B. ännu en gång dertill, att Ryssland ej kan skaffa goda besättningar, äfven om det kan bygga flera fartyg, men att Sverge deremot kan med godt sjöfolk bemanna en stor flotta. Med anledning häraf råder förf. M. B. ånyo allvarligen att taga närmare kännedom om historiens vittnesbörd i detta hänseende. Sverges trenne sista sjökrig med Ryssland lemna de mest afgörande upplysningar för den som ej vill vara blind. Men ett sådant studium tager visserligen litet mera tid än nedskrifvandet af en tidningsartikel, i hvilken man blott envist upprepar sina förut gjorda påståenden, utan att förebära någon ny bevisning. Slutligen har M. B., vare sig af bristande upp märksamhet vid genomläsandet af förf:s Svar eller med afsigt, tillåtit sig den osannfärdiga uppgiften, att förf. tagit en engelsk flottas kostnad till jemförelsegrund, af hvad en svensk skulle kosta. Derzt har M. B. fått anledning att på ett löjligt sätt efter samma grund jemföra hvad en engelsk soldat skulle kosta i förhållande till en svensk (fem gånger mera), ehuru äfven detta är oriktigt, emedan han glömt indelningsverkets kostnad samt den omständigheten att den engelske soldaten hela året om är i tjenst, då detta här i Sverge blott är fallet med de värfvade regementena. Förf. har dock tydligen medgifvit, att en engelsk flotta af flere orsaker ännu är mycket dyrare än en svensk, samt för den sednare antagit att medelkostnaden af en kanonbåt torde uppgå till 4000 rdr bko, då den i England är ungefär 4800 rdr bko, samt medelkostnaden af ett linieskepp blott till 500,000 rdr bko, då den i England är 770,000 rdr bko (Svaret 8. 14, 45). Om vi nu äfven antaga, att M. B:s alla förutsättningar vore riktiga, att vi medelst de summor M. B. föreslagit, eller något mera, inom 20 år skulle kunna bygga 20 linieskepp, att historiens och statistikens gemensamma vittnesbörd om vår förmåga, att med godt sjöfolk kunna bemanna större flottor, vore falskt — hafva vi dermed vunnit någon säker garanti för vår sjelfständighet? Denna fråga, som äfven är gjord i Svaret, har M. B. icke ansett lämpligt att besvara. Förmodligen har han funnit det orimliga i att vilja påstå, det ryssarne, om oi på 20 års tid antagas kunna nybygga 16 linieskepp, icke på samma tid skulle kunna nybygga åtminstone lika många, hvarigenom proportionen blefve 20 emot 35 (för att hålla oss vid M. B:s antagande att Ryssland nu har blott 19 stridbara linieskepp). Om svenskarne nu äfven skulle hafva något af den inre öfverlägsenhet till sjös, hvilken M. B. synes supponera, ehuru den för öfrigt är högst problematisk, så blir missförhållandet i krafter dock alltid tillräckligt stort att betaga oss hvarje visshet om segren, samt till följd deraf hvarje säkerhet, att med en bräcklig linieflotta kunna bevara vår sjelfständighet. Ryssland skall alltid, äfven vid jemförelsevis mindre ansträngningar, få öfverhanden uti sträfvandet att skapa en stor linieflotta, dels emedan det redan har så stort försprång, och dels emedan dess resurser äro så betydligt mycket större än våra. Det är detta linieflottans anhängare aldrig kunna frångå, huru de än må vända, vrida och bortblanda frågan. Förf. har således ännu icke funnit något skäl att ändra sitt slutpåstående; det alla ansträngningar vi göra, för att öka vår linieflotta, svårligen kunna leda till målet — en säker garanti för fäderneslandets sjelfständighet — hvarföre de äfven, om icke alldeles gagnlösa, likväl tills vidare böra skjutas åsido, för att lemna rum åt andra, hvilka lemna en säkrare borgen för nämnde ändamåls uppnående. Ännu har icke heller någon kunnat öfvertyga förf., det icke en väl organiserad svensk armö af 100,000 man, med tillhjelp af en norsk af 30 åa 40,000 man samt stödd på starka fästningar och en tillräcklig skärgårdsflotta, skulle vara tillräcklig att afvärja ett inkräktningsförsök från hvilket håll som helst, samt att det derföre är på upprättandet af ett starkt landtförsvar vi böra rikta alla våra ansträngningar — ett mål som vi verkligen utan öfveransträngning kunna uppnå.