Aftonbladet – 29 februari 1856, sida 3

kunnat börja ett antallskrig på de yttersta fyglarn af den emot Europa vända anfallsfronten (t. ex. emo Sverge), derigenom att han utan vidare bestyrkand återupprepar sitt förut gjorda påstående, att ryssarn vid Östersjön hastigt kunna koncentrera 300,000 man emedan de på 2 års tid, enligt hans förmenande, til Krim (och Donaufurstendömena?) efter hand nedför 400,000 man? Har M. B. blott genom tystnad kunnat vederlägg: förf:s beräkningar om ryka armåns verkliga styrka samt den betydliga procent, hvilken städse måste af dragas från de officiella uppgifterna? Har M: B. förmått bestrida förf:s slutsats, att ryssarne — emedan de ej i den för dem fördelaktiga ste riktningen af deras operationslinie (emot Medel Europa) utom egna gränser någonsin användt 190,00( man — icke skulle kunna använda så stor styrka e. mot de norra eller södra delarne af Europa, derigenom at: han helt enkelt säger att de nästan alltid vunnit sitt mål och således icke behöft använda större styrka? Har M. B. mäktat vederlärga förf:s påstående att ryssarne, i anseende till den brutna terrängen, i Sverge icke kunna hafva någon nytta af sina stora kavallerioch artilleri-massor, derigenom att han tillkännagifver, att på fältmanövrer alla åkrar och ängar äro otillåten mark? Försigtigtvis har M B. icke vidrört den vigtiga punkten, att ryssarne just till följd af denna omständighet härstädes hufvudsakligen blott kunna begagna sitt infanteri, hvilket återi gen för det stridssätt som i Sverge mest kommer i fråga är minst passande. Har M. B. kunnat förneka de stora förluster. med hvilka de ryska armåerna, jemförelsevis med andra, städse föra krig — och hvilket förhållande vid ett nationalförsvar för oss svenskar blir af en öfvervägande nytta, isynnerhet under vintern, då ryssarne på 5 å 6 månader icke kunna erhålla någon förstärkning — derigenom att han falskeligen pådyflar förf. hafva anfört detta såsom skäl, hvarföre ryssarne icke vid Östersjön skulle kunna koncentrera 300,000 man, en sak som förf. aldrig påstått? Detta med afseende på de ryska stridskrafternas styrka och beskaffenhet. Nu till de allmänna förhållanden som gynna vårt nationalförsvar ). Att ryssarne först i Juni kunna öfverföra trupper till Sverge; att den första truppsändningen, i anseende till brist på transportfartyg, ej kan blifva stark nog att intränga i landet; att detta först kan ske efter den andra eller tredje truppsändningens ankomst, således temligen sent på sommaren; allt detta har M. B. icke bestridt. Deremot har han sökt förneka värdet af den tidsvinst, som häraf för svenskarne uppstår (då de i mindre fäktningar kunna gifva armen någon krigsvana samt i allmänhet ordna försvaret), genom det sinnrika påståendet, att de ej hafva penningar att begagna sig häraf! Utan penningar kan man hvarken föra landteller sjökrig, och antager M. B. att vi ej hafva sådane, då duger ingen sorts försvar, oeh då är det så godt att först som sist nedlägga vapnen och frivilligt gifva oss i fiendens våld. Sedan har M. B. sökt bestrida långsamheten af ryssarnes framträngande, hvilken härledde sig från terrängens beskaffenhet, som ofta tillåter en mindre styrka att göra långvarigt motstånd emot en större, samt från svårigheten att efterforsla förråder i tillräcklig mängd för större massor, derigenom att han anför några hastiga marcher, som Napoleon gjort! Sådan är den bevisning M. B. kan förete. Derjemte har han, i strid med alla hittills gällande taktiska reglor, framställt den egna grundsatsen, att den brutna terrängen är fördelaktigast för den starkare — huruvida härmed menas den anfallande eller försvarande, får man ej veta — ehuru det är just genom denna terrängens beskaffenhet, som den svagare finner utväg, att med hopp om framgång emotstå den starkare. Sedermera har M. B., (fastän blott i förbigående i en not, liksom det varit en bisak) förnekat nödvändigheten för ryssarne att, liksom andra anfallsarmåer, genom framryckandet i någon betydligare mån försvaga sig, emedan de på det högsta behöfva aflägsna sig 25 mil från sin operationsbasis, kusten; emedan de ej hafva några truppmassor att frukta på sina flanker; samt emedan de hafva inåt landet gående sjövägar för sina transporter. Hvad detta sista beträffar, så beror det helt och hållet derpå, hvar ryssarne landstiga; egentligen finnas blott tvenne vattenvägar, Mälaren och Östgötakanal; men dessa måste lika väl bevakas, som någonsin några landsvägar, emedan de på många ställen från stränderna kunna beherrskas. Att ryssarne ej hafva några truppmassor på flankerna, strider emot det i Studier gjorda antagandet, att mindre kårer placeras i norra och södra delarne af landet, hvilka, sedan rätta landstigningspunkten blifvit känd, till större delen blifva disponibla. Att operationslinien blott är 25 mil lång, ersättes (såsom i Studier är visadt) tillfullo genom de stora insjöarnes läge, hvilka, såvida de äro beherrskade af svenska skärgårdsfartyg och bära stora transportflottor, bakom sina böljor lemna armån skydd samt gifva den frihet i rörelsern under det att fienden tvingas till splittring. Äfven folkkrigets förmåga, att bidraga till den fientliga hufvudarmåens försvagande, har M. B. lemnat ur sigte, likasom de ryska armöernas, proportionelt till andra, stora förluster, hvilka efter några månaders fälttåg börja göra sig gällande. Ej heller har M. B. låtsat ihågkomma, att den egna armen genom återtåget, samt genom den norska hjelpkårens ankomst, förstärker sig, hvarigenom jemnvigt emellan stridskrafterna samt slutligen omslag till svenskarnes fördel bli både möjliga och sannolika. Om vinterns förderfliga inflytande på en rysk invasionsarmå, då densamma under 5 å 6 månaders tid blir afskuren från hvarje förbindelse med moderlandet, hvarifrån den måste hemta så väl lifsmedel, som ersättning för gjorda förluster, har M. B. icke heller tagit någon närmare notis. Han återkommer blott ännu en gång till den egna idn, att låta ryssarne bränna upp den största och bäst befolkade delen af Stockholm samt förflytta sig till det med kanoner späckade Södermalm, d v. s. förstöra just det enda medlet, hvarigenom det blefve dem möjligt, att iett koncentreradt och tillräckligen stort vinterqvarter kunna qvarstanna i Sverge. Men huru en 50,000 man eller deröfver med behöfliga magasiner och förråder för menniskor och kreatur på Södermalm skola rymmas, derom lemnas ingen närmare underrättelse. Ehuru förf. gifver svenska armån flere måraders tid att nalkas Stockholm, just för att icke behöfva upprifva krafterna genom ett hastigt vinterfälttåg, låter M. B. falskeligen påskina, att detta skulle ske i köld och snödrifvor på 2 eller 3 dagsmarscher! Hvad beträffar det andra, ehuru för ryssarne svårare alternativet för möjligheten af deras qvarstanvande öfver vintern, nemligen i vidsträckta kantoneingsqvarter, så har M. B. till dess försvar blott kunat anföra ryssarnes rättighet, att i händelse af anall utse ett bakom dem koncentriskt beläget samingsställe, hvilket likväl ingalunda hindrar svenskarne, utt, enligt förf:s antagande, med mindre kårer beständigt oroa deras långsträckta, yttersta bevakningsinie, samt derigenom slutligen alldeles uttrötta dem. M. B:s faroritide, att ryssarne städse skola bränna andet kring sig, torde icke medföra den stora åsyfade verkan på operationerna i ett så glest bebodt and som Sverge, der vid hastiga rörelser i alla fall lott en ringa del af en arm6 kan få tak öfver hufudet. Med allt detta har M. B. dock visligen med tystad förbigått hufvudföljden af ryssarnes qvarstannanle öfver vintern, nemligen den, att armen, emedan len på nära ett halft års tid ej får någon ersättning ler förstärkning, måste försämras och försvagas till len grad, att den blir underlägsen den svenska, hvilen hela tiden står i förbindelse med sina hjelpkälor. Detta synes dock värdt att tänka på. a AA