Aftonbladet – 28 februari 1856, sida 1

om vi väntade i fjorton dar, så vöretpvällarne stockmörka och månen sin kös. Detta var ju att reta gallfebern på en — men squiren han stod på sig, och ingen fick tänka på något slädparti förr än efter andra veckans : slut. Nå, nu vet ni allihop att fjorton dar äringen evighet heller, och ehuru dessa voro bland de allra längsta jag varit ute för, så togo de dock slut en vacker fredag. Joe Marsh och Peleg Bigelow samt doktorn och jag hade ett möte i skolhuset för att slutligen bestämma dagen. Nå väl! Peleg var för måndagen han, och tyckte det var inte skäl att skjuta upp, efter snön då redan skulle legat tjugo dar på marken; men Joe, hvilken, som sagdt är, var ett dåsigt kritter till kärl, han sa besittingen: Jo han kunde bli färdig till måndagen, och nämnde onsdagen i stället. Nu hände det sig så, att torsdagen var den utsatta dagen då direktion skulle visitera skolan och höra på examen, och då kunde jag inte vara ifrån, hvarken onsdagseftermiddag eller torsdagen. Derför beslöt vi oss slutligen för fredagen, och Joe skulle låta svåper sin veta, att vi skulle komma ut fredagsafton med jäntorna och spelmännen och hela kalaset. Nu må ni tro vi voro litet glada att ha kommit så långt, och samma afton gick jag till squiren, för att tala om examen och, om det så föll sig, hviska ett ord till Sally om hemvägen. Nå väl, squiren var inte hemma, men jag fann frun och Sally ihvardagsrummet; Sally satt och sydde på någonting grannt till slädpartiet, och frun hon stickade. Ni må tro, Sally hon rodnade just som en ros om sommaren, då jag kom och slog mig ner bredvid henne, och hin så trefligt hade vi der på aftonqvisten; frun tog fram äpplen och cider, och vi pratade och glammade muntert tillsammans, medan jag allt emellanåt prisade än äpplena, än den fräsande drycken och än fruns stickning. Slutligen blef frun vid riktigt muntert humör. Nå väl, mr Nathaniel, begynte hon, jag gissar ni har väl aldrig hört mig berätta hur underligt det bar till första gången jag såg squire Marsh ?