Aftonbladet – 27 februari 1856, sida 2

ick i ett förbund, hvilket han lofvade utöra med ord och handling, men som först då grep sig an, när han fann en längre neutralitet kunna blifva vådligare än ett kraftigt försök att bringa saken till slut. Det tillhör icke oss att granska detta nya förbund; vi blött anmärka hvad som gifver skäl till grundad oro. Ryssland skall utan tvifvel söka att med Brunnows penna öch Orlows smicker återvinna hvad det har förlorat med svärd, och att. på diplomatiens bana erhålla en seger, som det gått miste om i fält. Dess styrelseform närmar det mera till Frankrike och Österrike än till oss, och det må förnuftigtvis vänta att der -fiana mera synpati än hos oss, från hvilka Ryssland endast kan vänta blott och bart rättvisa samt. troget uppfyllande af hvad vi lofvat. Allt detta må väl hvila tungt på de engelska sändebudens hjertan och öka svårigheten af deras ställning. Å andra sidan fattss icke: skäl, som kunna ingifva våra sändebud sjelfförtroende. Om, såsom vi såde, det förflutna och -et närvarande tillhöra Frankrike och Österrike, så tillhör oss framtiden. Vägande de särskilda makternas förslag, skall Ryssland taga intryck, icke så mycket af hvad som blifvit gjordt, som icke mera af hvad som kan komma att ske. Frankrike har gjort mycket för kriget, Österrike mycket för freden, men i denna otacksamma verlden uppskattar man ej mycket det skedda — hvad som skall ske fir deremot sitt rätta värde, ja, blir vanligen öfverskattadt. Detta är just Englands fördel. Vi häfva icke ännu gjort allt hvad vi ämnat och icke heller allt hvad vi bort. Af alla de tre stora makterna äro vi den, som är bäst i stånd att fortsätta kriget. Vårt penningeväsende är i bästa ordning, vår kredit den mest utsträckta, våra tillgångar de senast uttömda. Genom att icke hålla stor väpnad makt under freden, genom att vända vår uppmärksamhet på handel och inre förkofran, hafva vi kanhända ingifvit Ryssland den tanken, att det ostraffadt kunde rycka oss i skägget, och visserligen förlamade nyssnämde orsaker vår kraft i stridens början. Men nu begynna vi just att utveckla vår styrka. Vi hafva nu en krigsbär, mycket mindre betydlig än den skulle blifva, om kriget skulle komma några år att fortfar1, men likväl, till antal och utrustning, mycket olika med hvad den var i Februari 1834. Vi hafva en flotta, nu omsider lämplig till de grunda vatten der den skall strida, en flotta, som, då vi betrakta dess fullkomliga krigstukt och sammansättning, den stora mångfalden af fartyg, föreningen af oemotståndlig styrka med hastig rörelsekraft — är det fruktansvärdaste förstörelseredskap verlden någonsin skådat. i å ingen tro, att dessa krafter endast äro danade för ett år, och att vi icke kunna förnya dem. Ryssland är ännu mera redlö-t på folk än på penningar, blot adt på odlare af sin : jord och saknande tillgångar till nya krigshärars uppsättning. Österrike kan ej sätta sin pappersstyrka i fält utan ett lån, hvilket under detta lands närvarande kredit skulle blifva svårt att anskaffa; men England kan förnya och öka sin väpnade makt till hvilken styrka som helst kän fordras, utan att behöfva hysa ringaste fruktan för att utblottas. Födt af sin obegränsade handel, stödt af sin outtröttliga näringsflit, skyddadt af den kredit, som detta land uppoffrat, allt för att kunna bibehålla, är England en makt, verkligen ofantlig och särdeles väl i stånd, om ock ej att skörda hastiga segrar, dock för visso att med framgång och ära sluta ett långvarigt, blodigt och utmattande krig. Framför allt har England demfördelen, att dess krig icke är dess styrelses krig, utan dess folks, den sjelfbestämmande handlingen af en fri nation, som räknat kostnaden och som skall stadigt gå mot målet, till dess det blir vunnet. Detta skall ingifva förtroende så väl åt landet, som åt dem, hvilka skola tala för vår sak. Intet skäl finnes hvarföre deras ton icke skulle nu vara lika hög, deras ställning lika betydande, som den lord Castlereagh intog för 40 år sedan vid freden i Paris. Vi kunna betala, och vi äro redo att strida; och hvad kan en högsinnad diplomat begära mera, än att vara ett sådant folks språkrör? Må våra sändebud -hemföra en förmånlig fred och de skola vara välkomne; må de förkasta en dålig och de skola icke svikas. Framför allt må de ingenting frukta, så länge de med lämplig värdighet uppehålla landets heder och höga ställning. Det må anstå dem, som frukta eller afundas oss, att säga att våra vapen äro fläckade och deras glans svunnen. Vi tro smädelsen lika litet, som de göra. Vi förtrösta på oss sjelfva och hava rätt att fordra, att de män, som företräda vårt tälle, fullt deltaga i detta förtroende. Vi älska freden, men skulle snarare vilja förlänga kriget nu, än att afbryta vår vanliga riktning genom att förnya en kamp, åter begynt, emedan den icke var utfäktad. Vi skola förlåta allt hos den man, som irrar sig uti att alltför djerft och alltför stolt uttala Englands rättigheter och Englands ära, men ett sändebud, som i Paris skulle begå samma fel som i Wien, och sänka nationen i stoftet framför främmande makter, han skulle begå ett brott, som vår känslighet aldrig skulle glömma och vår sjelfaktning aldrig kunna förlåta. Våra insändare. 1. En insändare från Nerike gör i afseende på frih. Åkerhjelms utnämning till landshöfding i Örebro län anmärkningar, som äro nästan alldeles enahanda med dem, som förut blifvit yttrade i vårt blad celler af oss, blifrit: citerade efter: landsortstidningar. Insändaren vttrar i slutet af sin artikel: