Aftonbladet – 26 februari 1856, sida 1

STOCKHOLM, den 26 Febr. Genom telegrafunderrättelser veta vi, alt fredskonferenserna i går skulle öppnas i Paris: Skola dessa konferenser leda till afslutandet af en snar fred, eller skola de snart åter upplösas, utan att ha uträttat någonting? Det är den fråga, som i närvarande ögonblick upprepas öfver hela Europa. Våra förhoppningar och vår fruktan i detta hänseende ha vi förut tydligt nog uttalat. : De sednasto underrättelser vi erhållit ha icke uti väsentlig mån förändrat vår uppfattning af sakernas ställning. Ännu synes det hufvudsakligen vara från England — icke från engelska kabinettets, men från den möktiga engelska folkopinionens sida — som man kan ha att påräkna något kraftigare motstånd mot en för Ryssland efterlängtad, för vestmakterna snöplig och för Europa förderflig fred. Telegrafen hat visserligen berättat, att Monitören i dessa dagar meddelat en krigisk artikel ur Sigcle, men ehuru man måste medgifva, att ingen ännu är rätt klok på, hvad fransmännens kejsare för närvarande egentligen åsyftar, så torde denna krigiska raptus hos det officiella franska bladet närmast vara afsedd att motverka och förtaga intrycket af den artikel i Times, uti hvilken antyddes möjligheten af ett hemligt förstånd och blifvande förbund emellan Österrike, Frankrike och Ryssland. Af hvad som hittills kommit i dagen vill det synas som skulle kejsar Napoleon vara varmt intresserad för att en s. k. fred kan åvägabringas. I sådant fall är det utan tvifvel fruktan för en finansiell kris och betänkligheter i afseende på den inre ställningen, som utöfvat inflytande på honom. Många tecken häntyda på en hemlig jäsning i Frankrike, på en rörelse, som i all stillhet och oemotståndligt utbreder sig, icke inom vissa klasser och kotterier, utan inom sjelfva den stora massan af befolkningen. De förut stegrade prisen på lifsmedel skulle genom krigets fortsättande ytterligare stiga på ett sätt, som under förhandenvarande omständigheter torde anses vådligt för lugnet. Genom fredsutsigterna ha fonderna stigit och priset på lifsmedel betydligt fallit. Genom den säkerhet hvarmed franska tidningarne uttalat sig om freden såsom nära förestående, har den gjort det ganska kinkigt för Napoleon att åter börja kriget och utsätta sig för ett fallande af fonderna och en höjning i lifsmedelspriserna långt utöfver den punkt, hvarpå de före antagandet af ultimatam befunno sig. Men å andra sidan utgör lord Clarendons yttrande, vid hvilket man fästat sig så mycket, att freden, för att bli varaktig, icke får vara skymfiig för Ryssland, icke någonting nytt, icke det ringaste ytterligare stöd åt fredsförhoppningarne! Det är ingenting annat än ett uttryck af de åsigter som den engelska aristokratien och den franska bourgeoisien från början hyst om kriget. Dessa båda makter sökte förgäfves att hindra krigets utbrott, och man har haft anledning att hoppas, att ehuru det hittills lyckats dem att hämmande inverka på krigets utveckling, händelsernas makt äfven i detta afseende snart skulle blifva dem öfvermäktig. Den engelska aristokratien har med häpnad sett, huru kriget bragt i dagen stora brister och orimligheter i alla grenar af förvaltningen, och fruktar, att ett fortsatt krig slutligen skulle kunna medföra väldiga förändringar i Englands samhällsskick. Englands industriella klasser fatta de fördelar, som kriget i politiskt hänseende kan bringa dem, och deras intressen äro så beskaffade, att de måste önska en verkligt varaktig fred, icke ett väpnadt och otryggt stillestånd, såsom den nu ifrågavarande freden i sjelfva verket skulle blifva. I England är börsspelet inskränkt till en liten krets och antalet af dem inom medelklassen, som lefva på si