Aftonbladet – 25 februari 1856, sida 2

lysning författaren har utbredt öfver några af figurerna oeh scenerierna. Vi anföra nu detta på intet vis som ett klander, ty ingen kan oinskränktare än vi hylla grundsatsen åf att alla genrer äro goda, med undantag af den tråkigas; men vi vilja förmena att författaren, genom att sålunda hafva betydligt utvidgat de vanliga gränserna för romansens art, nr beredt sig sjelf svårigheter, dem romansdiktaren eljest naturligen undgår, och hvilka till en del måhända icke ens mna fullt tillfredsställande lösas, ena sidan har han vunnit det att han, jemte sina rika ressurser till väckande af intryck, äfven erhållit till sin rådighet allehanda medel till att intressera; förutom det att tjusa förmedelst makten af sin poetiska uppfattningsförmåga, har han äfven fått tillfälle att fängsla med sin uppfinningstalang. Men å andra sidan har han, sålunda kastande sig in på det reflekterandes och det sinnrikas gebit, icke kunmat undgå sammandrabbanidet här och der med vissa kinkigare uppgifter, der den dramatiske författaren eller romanskrifvaren lättare skulle redt sig, men der romansdiktaren har svårt att ställa saken till rätta, utan att för ett ögonblick falla litet ur tonen eller till och med taga till sin nödhjelp-en smula prosaisk esprit darrangement. På scenen kan mycket låta sig göra, hvartill machineriet döljes bak kulisserna; i den episka dikten, der skalden är ensam utan alla machinister, är det svårare att trolla, utan att snörena skola synas. Vi tillstå emedlertid gerna att Christian Winther med stor konst har förstått att draga sig ur de flesta af dessa bryderier, hvilka sålunda på sätt och vis endast tjenat till att ådagalägga hurusom äfven i poesien en Päganini san få en någorlunda melodi ut, till och-med bakom stallet. Det har redan blifvit yttradt, att närvarande skaldestycke icke egentligen mer. än andra af samma genre söker sin hufvudstyrka i karaktersskildringen; härmed må doek icke vara sagdt att icke flera af styckets figurer röra sig med äfven ett inre Jif och en strängare genomförd inre individualitet. — Hvad den yttre karakteristiken angr är Chr. Winther deri af gammalt bekant sana en ypperlig mästare. — Den vandrande sångaren, sorgfri och käck, ridderlig, men Nitet smått lättsinnig, med det bästa hjerta i verlden och med bröstet fullt af toner, hvilka vid den minsta anledning svämma öfver och brusa ut i de ri