Aftonbladet – 25 februari 1856, sida 2

dring af Carl-Johans-sarkofagens ferslande från Elfdalen till Fahblun: Redan i måndags omtalades här allmänt att den kungliga sarkofagen följande morgon skulle anlända jtill staden, och derföre såg man oekså i förgår en j hop menniskor frampå förmiddagen begifva sig åt torget och Fahlu gata, der det märkvärdiga tåget skulle gå fram. Omkring kl. 11 såg man detta äfven anlända i tvenne afdelningar — den ena med sarkofagens lock, draget med tvenne ofantliga tåg af omkring 70 man — den andra med sjelfva kistan, på enahanda sätt fortskaffad af omkring 110 man — båda porfyrpjeserna i sina stora trälårar hvilande på slädar af minst 15 alnars längd och med medar af 12 tums genomskärning. Det dragande manskapet utgjordes till större delen af Moramän; för öfrig. np est af Rättvikskarlar. Alla dessa sig så kallande kungens hästar gingo med raska steg framåt, oeh en fiolspelare, plaeerad ofvanpå en af de väldiga trälärarne, lät från sin upphöjda plats höra en hurtig marseh, som lifvade allas sinnen. Man hade förut under större delen af färden äfven haft en trumslagare med; men denne, som tyckte att kölden var för bister, piskade i en hast sönder sitt kalfskinn och tog -till reträtten. Emellertid giek nu tåget, hans trumpinnar förutan, under stort tillopp af menniskor öfver Fahlu bro samt stora torget direkte uppåt det vid pass 1000 steg utom staden belägna Manhem, der man skulle rasta i 3 timmar, och hvarest en af ortens herremän, handlanden Fredrik Kronberg, gratis bespisade hela manskapet med sill och potates. De goda Dalamiännen kunde också väl behöfva att både rasta och förfriska sig; ty deras långa vandring i ofta mer än 30 graders köld hade hittills varit allt annat än en beqväm och munter promenad, och vi vilja bär i korthet redogöra derför. Redan lördagen den 9 dennes afgiek man från Elfdalen, under anförande af den derstädes bosatte handlanden Sundvallson, hvilken ända ifrån början varit den, som haft största besväret af hela ifrågavarande företag. Första dagen kom man blott 1 mil, till Gåshvarf. Söndagen giek man i halfalnsdjup snö 1, mil till Garberg. Denna dag kom en elfdaling af oförsigtighet att midt under marschen falla omkull, hvarvid en tvärslå från en af slädarne gick öfver hans rygg och så svårt skadade honom att man fruktade för hans lif. (En från Elfdalen i dessa dagar ankommen skrifvelse meddelar dock, att mannen åter tycktes repa sig.) Måndagen hann man också endast 1!, mil, emedan man nu en del af vägen gick fram i mer än alnsdjup snö oeh således måste. stanna vid Bonäs vägskilnad. Tisdagen kom man till Mora, der dalkarlarne ville ha högre dagspenning än förut blifvit betingadt, hvartill transportens anförare dock svarade nej. Dalkarlarne gingo då först sina färde, men kommo efter någon betänketid igen för att fortsätta sitt arbete. Samlingsplatsen var Mora strand, och då hopen var spridd åt många olika håll, skulle alla vid ett kanonskott der infinna sig. Men man hade härvid laddat kanonen så grundligt, att den vid aflossandet sprang sönder, hvarvid en Sollerökarl blef så svårt sårad i båda benen, att han måste hemföras, och en Moerakarl fick en kontusion i hufvudet. Hr Sundvallson sjelf fiek sin pels på flera ställen söndersliten och en kanonskärfva gick midtigenom alla kläderna och sårade honom lindrigt i ena armen. — Vid Badstubaeken giek man på onsdagen öfver isen, som här var 18 tum tjock, och vid Mora Noret öfver flottbron, som för tillfället var förstärkt med stora isstyeken, dem man skjutit under bron. Men för den händelse att denna ändå ieke skulle uthärda sarkofagens tyngd, hade hr Steffanson, som i Mora var tåget till mötes, låtit öfver tvenne pråmar slå en brygga, hvilken varit tillräckligt stark att bära de 50 skeppunden oeh ännu mer. I Garsås tog man nattqvarter efter en nära 2 mils resa. Torsdagen giex man 1, mil till Sjurberg; fredagen, oekså 1!, mil (hvarunder Bergsängs långa baekar med myeken ansträngning passerades) till Sjugare. Denna dag giek man också i 36 graders köld öfver den bräckliga Lerdalsbron. Lördagen öfver sjön Opplimmen, der isen var nära att brista, förbi Tibble till Rönnäs — 1?,, mil. Manskapetvar nu förstärkt till 185 man, men söndagen ända till 215 man, oeh denna dag giek man utefter Insjöns strand på så svag is, att den brast efter de tunga slädarne oeh de 10 paeklassen med matsäekarne ej vågade sig efter. Mah hann blott 1!; mil till Rexbo; men måndagen ända till Morbygden 1?:, mil. Sedan man ändtligen, som redan nämdt är, uppnått Fahlun och Manhem, der man skulle rasta till kl. 2 e. m., kände dalkarlarne plötsligen en så stark dragningskraft till staden, att de nödvändigt måste dit igen; och när de här fått åtskilligt till lifs, ville de nu, för tredje gången under detta tåg antingen hafva högre aflöning eller vända om hem. (Första gången de härmed hotade var i Mora; andra gången i Rättvik.) De kallades derföre till ett möte på stadens torg, kl. 6 på onsdags morgon, då de oekså infunno sig, men med fortfarande fordran om större dagspenning. Denna beviljades nu, oeh kom tåget således åter i gång i går vid 10-tiden, så att man ou har skäl att förmoda att detta, utan vidare hinder från dalkarlarnes sida, fortgår till sitt mål. Hr Sundvallson kan sedan verkligen prisas lycklig att hafva kunnat under en så lång tid sammanhålla detta manskap, som föga eller intet känner hvad diseiplin vill säga, och då han med sina oroliga dalkarlar tågar in i Gefle stad, må han i sanning med allt skäl Kkuntffå ropa: Vietoria! Köpings tidning meddelar ur ett bref från öfra Dalarne följande öfver samma ämne: Den 9 dennes affördes från Eldalen konung Carl Johans sarkofag, efter att nära 12 år hafva varit under arbete, från härvarande porfyrverk till Gefle, hvarifrån den med första sjölägenhet kommer att fortskaffas till Stoekholm. Dess vigt, som uppgår till 76 skK, fördelades i tvenne slädar, hvardera af 14 alnars längd, på det sätt, att det mindre stycket (locket) fördes på den ena slädan, dragen af 56 man, samt det större (kistan) på den andra, som drogs af nära dubbelt så stor styrka, eller 110 man. Sarkofagen är förfärdigad af hvitkornig, röd porfyr efter Agrippas sarkofag i Rom och utgör ett nytt bevis på den skicklighet, hvarmed de sex porfyrarbetarne veta att förvandla de stora porfyrbloeken till de mest smakfulla arbeten. Det var en vaeker tafla, som upprullades för betraktaren, då dragareskaran, iklädd de brokigaste drägter, nedkom med de stora kolosserna ifrån den skogstrakt som undanskymmer det anspråkslösa stjäll; hvarifrån dock så många af den civiliserade verlden beundrade mästerverk utgått oeh hvarest ännu ett är under arbete. HM. M. KoERNST INSORGREIREKTIESTEPERNTAD AR AÄERRNE sa sar han önsked dem af Hjertet watt åneatn da fl dra