Aftonbladet – 25 februari 1856, sida 2

HJORTENS ELUGT. Et Digt.af CHRISTIAN WINTHER. Kjöbenhevn, 1856. Anmäld af 0. OQO. (Slut från lördagsbladet.) Emellertid har herr Strange, som vi. andra veta, begifvit sig på väg till Jemskjegs gamla öfvergifna borg. Förklädd till munk, lyckas han här bli insläppt till Ellens väktare och består med; denne en kämpabrottning, dervid han ett ögonblick-håller på att ligga under och den andre redan med banden har nästan fatt i den fatala strängen, som för Ellen skall öppna en bottenlös graf, men, dock slutligen får öfvertaget, så att han, med tillhjelp af den i grefvens tid tillkomna riddaren och Folmer, kan svinbinda, karlen, hvarefter Ellen lyckligt räddas ur sitt fängelse. . Vi behöfva icke tillägga att Stranges och Ellens bröllop i sin tid ståndar med jublande gamman och lust. Det blir dessförinnan upplyst att den sköna fröken verkligen är Jemskjegs äkta dotter; kronhjorten har nemligen än en gång visat sig för Strange, hvilken dervid lyckas åtkomma Ellens guldked och i korset finner innesluen en lock af — riddar Jemskjaegs omisskänligt blonda hår. Kung Erik, ångrande sin brottsliga förbindelse med: den vendiska flickan, försonar sig med sin hulda drottning. Dorrit, halft vansinnig, har uppsökt sin mor och dör med en suck: på hennes knä. Folmer får af Strange det tillbud att blifva på hans gård, men undanber sig Cetsamma för att, fri som hjorten, få vandra verlden kring med sin säng och sin trogna pudel, Alt Dagen er forsvunder og Natten stunder til; end lingen gone Lunden Gas Småfuglers Kirkes il; pe hist NS NRET alt Måncti blide ba bag Skovens Rygning smukt; nu er det just på Tide, jeg begynder min Flugt. Når först jeg er så gammel, at knapt min Fod kan gare, når Vinen er mig vammel og Rosen er mig graa, når ikke meer mit Öre kan fatte Klangen reent, — da vil jeg dig tilhöre, men — som jeg haaber — seent. — Så sprang han ned fra Rekket og löftede sin Mat; lane