Aftonbladet – 22 februari 1856, sida 2

samma person har 1 det närmaste samma behållning vid årets slut, lämpad efter hans egen böjelse för sparsamhet, ehvad hans inkomster varit större eller mindre. . Dessutom skulle vi ej ha så mycket att säga om saken, ifall det utflyttande tjenstefolket blefve danska undersåter och frånsade sig rättighet att återkomma. Nu vill man släpa ut sig i det främmande landet; och då man ej längre är arbetsför, vänder man tillbaka, och har oftast ej besparat så mycket, att man kan lifnära sig under sina återstående dagar utan att falla fattigförsörjningen till last. Det vore derföreväl, om regeringen ville tagasaken om händer och så ordna dessa angelägenheter, att utflyttningen, som nu beklagligtvis blifvit ett faktum, ej måtte i en framtid komma att medföra så skadliga följder, som af nuvarande förhållanden med skäl kunna befaras.n Vi kunna för vår del ej annat än instämma i dessa Wexiöbladets yttranden rörande önskligheten af att de arbetskrafter, som genom tjenstefolksutflyttningen: komma det främmande landet till godo, måtte besparas för vårt eget lands kultur och fästa särskilt uppmärksamhet på de arbetstillfällen-som dels redan förefinnas i Norrland, dit man i brist på armar måst förskrifva arbetsfolk från Norge, dels ock snart komma att erbjuda sig i alla delar af landet genom den stora utveckling jordbruket på de sednare ären erhållit. — Från Landskrona skrifves af den 16 dennes: . Förlidet års hvitbetsskörd,-som vid härvarande sockerfabrik blifvit till förädling, använd har i rund summa uppgått till öfver 25,000 sk, eller 10 millioner TI, af hvilken betydliga qvantitet 400,427 18 vuxit på Säbyholms egendom, 33,782 18 blifvit producerade i närheten af Malmö och sjöledes transporterats hit, samt 67,634 14 odlats å denna stads jord och dess närmaste omgifning. Huruvida sockertillverkningen af, hvitbetor tillskyödar bolaget: någon stor vinst, kunna vi ej bedömma. bolagets egendom Säbyholm har af 1854 års hvitbetssirap tillverkats ett ganska betydligt parti Sprit, hvilken af kännare högst fördelaktigt bedömmes för dess godhet och alkoholshalt. — Times Petersburgerkorrespondent försäkrar, att fredens afslutande nu i allmänhet inom Ryssland betraktas såsom en af landets -betryckta ställning framtvingad, oundviklig nödvändighet, hvarföre man ock håller sig förvissad om, att kejsaren skall gå de allierade till mötes på ett sätt, som gör krigets slut otvifvelaktigt. En period af lugn mäste vinnas för hvilket pris som helst, och man lyckönskar sig att detta kan ske så länge ännu Kronstadt och Sveaborg kunna berömma sig af sin ointaglighet. . Men ingen ryss — försäkrar samme korrespondent — skall på grund af deniia för ögonblicket nödvändiga politik uppgifva planerna emot Turkiet. Ryssarne säga: det kommer nu derpå an att vinna engelsmännen för anläggandet af offentliga byggnader och jernbanor, samt att erhålla nödiga kapitaler för att kunna vid en lägligare tidpunkt, då Frankrike är sysselsatt med inre oroligheter, eröfra Turkiet. -Derföre skall ock innan kort ryska displomatien tala för fredens konster, handelns utveckling och kejsarerikets sammanhållning, och regeringen skall omedelbart efter fredsfördragets afslutande bevilja engelska bolag oktrojer med räntegaranti till jernvägsbyggnader öfver hela riket. Det ändamålsenliga i detta slags politik lärer ock egentligen hafva vunnit storfursten Konstantin för det snart instundande fredsslutet. — oo En i Paris nyligen utkommen broschyr; under titel af Ett ord angående den kommande fredens karakter och konseqvenser, af baron Romaud, har väckt en viss uppmärksamhet. Skriftens hufvudsyite är ait framställa den för Frankrike smickrande motsatsen emellan dessa pariserkonferenser och 1815 års wienerkongress. Författaren visar sig föröfrigt tillhöra den ultrakonservativa skolan, fröjdar sig öfver att kriget härigenom undgått att antaga karakteren af ett principkrig, hvilket oundvikligen skulle ha försvagat de särskilta staternas tillgångar, och tiöstar England dermed, att offret af möjliga fördelar ingalunda bör anses förstort om man derigenom kan afvända den förfärliga olycka som ligger i ett ständigt försvagande af den inre styrelsens konservativa elementer.(!) — I en artikel med öfverskrift År Ryssland uppriktigt? anför engelska styrelsens organ Globe — efter att ha framställt en mängd hithörande frågor, samt anmärkt huru vestmakterna, då de icke göra anspråk på krigskostnadernas gäldande af Ryssland, derföre ingalunda lära vilja att Ryssland låter dem betala den knappt mindre ruinerande kostnaden af en väpnad fred — följande ställe ur Danby Seymours förträffliga arbete Ryssland i Svarta hafvet och Azowska sjön. Vi få icke tro, att Ryssland ändrat sin politik, förrän det samtycker att minska sina armåer. Detta har det, som vi veta, vid föregående tillfällen vägrat att göra: må det nu förbinda sig att minska dem då freden är gjord, hvilket vore den bästa garanti för det framtida upprätthållandet af denna fred. Ryssland har genom sina ambassadörer sagt oss. att dess ställning är exceptionel, och att på sådan grund denna makticke kani likhet med andragöra indragningar. Men hvaruti är väl då dess ställning exceptionel? Detta har Ryssland ej behagat säga oss. Dess folk är det fredligaste i verlden, och trupper lära ej saknas att betvinga detsamma. Det är allmänt bekant, att det knappt finnes några trupper inom Stora Ryssland, den tätast befolkade och vigtigaste delen af riket, I Moskwa finnes ej förlagd mer än en enda infanterikår af de tio, som utgöra hela armen. Hvar är då den öfriga styrkan förlagd? Jo der, hvarest man räknar på att göra eröfringar. Den är utbredd likt en solfjäder längsefter ryska rikets europeiska gräns, från Östersjön ända till Svarta hafvet, för att hålla Tyskland i skräck och understödja en ny arme i något angrepp emot Turkiet, under det 170,006 man hållas i Kaukasus för att utrota frihetsprinciper och utsträcka eröfringarne i Asien.