Aftonbladet – 22 februari 1856, sida 1

tomstolen Icke undandraga sig att vilja bDldraga till ett så gagneligt ändamål. Vi hoppas härvid icke begå en indiskretion då vi nämna, att det är från justitierådet, f. d. statsrådet Gänther som den plan utgått, hvarsm vi här ofvan hade att förtälja. Och att den omfattades af lifligt intresse ådagalägges tillfyllest deraf, att den lokal (hos hr De la Croix vid Brunkebergstorg), hvari föreningen i fredags hade sin sammankomst, var upptagen så långt utrymmet medgaf och att seancen bevistades af åtskilliga andra högsta domstolens ledamöter, presidenten i. Göta hofrätt, flera. tevisionssekreterare och hofrättsledamöter samt ett icke ringa antal yngre tjenstemän i hufVvudstadens juridiska verk. . Hr justitierådet Gänther var för aftonen sjelf föredragande och presterade bland annat för tillfället en särdeles upplysande och klar analys af den utaf Kongl. Maj:t den 12 Januari 1855 utfärdade nya grufvestadga, hvartill förslag redan 1848 blifvit af bergskollegium afgifvet, hvilket derefter är vordet af högsta domstolen omarbetadt samt, med åtskilliga i statsrådet beslutade förändringar, till Rikets Ständer Vid förra riksdagen framlagdt och af dem antaget. År Ginther visade först att den nya författningens ändamål varit att tillvägabringa betydliga förbättringar i de gamla författninarne uti detta ämne: ; 1:o genom att freda både jordegarens och grufegarens rätt, dels genom inskränkning (1 S) af föremålet för inmutning endast till vissa slags bergarter, nemligen a) alla metaller och malmer, ehvad de träffas i berg eller i jordlager eller på botten af sjöar, myror eller kärr; 0) svafvelkis, blyerts ock stenkol, och c) så kallad varp vid ödelaggda grufvor eller bergverk, så att inmutningsrätten numera upphört till alla andra mineralier och fossilier eller bergoch jordarter af hvad namn de vara må, af hvilka åtskilliga kunna vara nyttiga för jordbruket eller utgöra föremål för dess binäringar, såsom t. ex. kalksten, qvarts, ställsten, fältspat, alun-schiffer m. m.; dels genom bestämmelsen i 2 S, att inmutning, som förut kunde ske midt under jordegarens egen boning eller omedelbart utanför hans fönster eller något dylikt, hädanefter icke tillåtes å ställe beläget på mindre afstånd än 100 famnar från boningshus eller annan vid gården uppförd åbyggnad, eller från tomtplats eller trädgård, så vida icke jordegaren eller den som innehar nyttjanderätten till jorden sådant medgifver, eller på mindre än 50 famnar från sådan förut befintlig grufva, för hvilken visst utmål ej i stadgad ordning hunnit utläggas, så framt icke den äldre grufvans innehafvare dertill samtyckt; : 2:0 genom att reglera processen på ett formenligt sätt, så att då, enligt de äldre författningarne, någon viss ordning för de af en grufanläggning härledda skadeståndsoch ersättningsfrågors afdömande hittills icke varit stadgad, utan hvar och en som ansett sig lida förfång af särskilda inmutare, måst mot dessa sjelf uppträda såsom kärande i särskilda processer, processen enligt den nya författningen blir en enda, deri inmutaren sjelf är kärande och tvisten afgöres genom en särskild nämd. I sammanhang härmed erinrades likväl att den nya författningen icke, i afseende å bestämmelsen af inmutningsställets afstånd från boningshus, gjort undantag för den händelse att inmutning sökes af förut oinmutade sjöoch myrmalmer eller grufveoch slaggvarp, eller då inmutning ånyo sökes af ödelemnad eller sönad grufva, för hvilken visst utmål finnes anvisadt, eller af ålder varit gällande. Granskaren insåg nemligen intet skäl hvarföre inmutningen af sjöeller myrmalmer icke skulle få ega rum på mindre afstånd än 50 famnar ute i sjön, derföre att händelsevis någon byggnad befunnes uppförd vid stranden. Icke heller fann han rättvist, att rättigheten till förnyadt inmutande eller bearbetande af en grufva som förut varit i gång, skulle blifva Beroende af den tillfälliga omständigheten, att någon åbyggnad under tiden blifvit i dess grannskap uppförd. En sådan inskränkning skulle i så fall omintetgöra rättigheten att återupptaga gamla grufvor, och syntes fördenskull stå i strid med en af grufveförfattningarnes hufvudprinciper. : Det vore att sträcka omsorgen för jordegarens beqvämlighet längre än skäligt, då, sedan grufvan en gång blifvit upptagen och fören ordnad grufvedrift kommit till stånd, jordegarens olägenhet af ett fortsatt grufarbete inom det bestämda utmålet, icke kunde anses uppväga det allmännas förlust om det på sådan grufva nedlaggda arbetet för all framtid gjordes onyttigt, huru lönande det än kunde finnas. I enahanda ordning genomgingos de hufvudsakligaste stadgandena författningen, med dervid tillagda anmärkningar i afseende på åtskilliga förändringar, som blifvit i konseljen beslutade i strid med det förslag högsta domstolens pluralitet afgifvit. Deribland tycktes den vigtigaste vara den, att snart sagdt alla föreskrifter för rättegångsordningen saknades, så att då högsta domstolen tillstyrkt, att i frågor, som höra till utmålsförrättningen, klagan skulle fullföljas hos domstolen i orten inom 30 dagar efter förrättningens afslutande etc., så hade vid granskningen i statsrådet denna bestämda föreskrift blifvit utbytt emot den helt och hållet obestämda, att missnöjd part må sin talan efter stämning vid domstolen i orten i laga ordning utföra, utan att någon tid, inom hvilken denna klagan bör ske, är i denna eller annan författning fastställd, med undantag af den till 10 år för alla fordringsanspråk bestämda preskription. Referenten häraf har naturligtvis icke varit i tillfälle att efter blotta åhörandet af ett muntligt föredrag kunna vidare redovisa för den ifrågavarande kritikens detaljer, hvilket ej heller torde intressera mängden af läsare, då den jemväl till en del omfattade redaktionen och dervid förekommande brister. Här har således endast det väsentligaste blifvit antydt, men önskligt vore att så väl detta som an2 Mm PR FR