Aftonbladet – 22 februari 1856, sida 1

cialiter flägga honom arrest, hvaraf man finner att tiden här är bestämd ojemförligt kortare än som erfordras för ett åtal vii domstol, hvilket, genom alla instantierna; kan !raga ut i flera år. : . Ett yttrande af Svenska Tidningen anhålla vi likväl få anteckna nemligen, att om landshöfdingen låter anställa åtal mot en tjensteman och detta gillas, sådant skulle anses innebära att landshöfdingen (genom sin suspensionsåtgärd) rätteligen förfarit; hvaremot om detsamma ogillas, Sv. Tidn. icke kan annat se, än att den angifne åter bör inträda i tjenstgöring. Denna sats är i dubbelt hänseende falsk. En obetydlig tjenstefurseelse kan visserligen bevisligen vara begäången och tjenstemannen derför fällas till några böter af 20 eller 30 daler s. m., utan att derföre förseelsen är af den grofva beskaffenhet, att den förtjenar en sådan chikan och ett sådant straff, som att den felaktige skiljes från tjensteutöfningen; derom vittna hundratals åtal, t:; ex. mot domare, hvilka likväl hafva ännu mer maktpåliggande befattningar än landtstatstjenstemännen. Således är det en orimlighet att påstå, att den omständigheten, att det anställda åtalet icke blir utan all påföljd, hvarken enligt lag eller ur billighetssynpunkten, skulle berättiga eller rättfärdiga suspens onsåtgärden. — För det andra är det alldeles cke en följd af åtalets ogillande vid första domstolen, att den tilltalade återinträder i tjenstgöring, enär besvär öfver dess beslut kunna anföras och således suspensionen derigenom högst betydligt förlängas. Först efter det domstolens beslut vinner laga kraft eller åtalet slutligen blifvit I högsta instansen ogilladt, inträder den suspenderades rätt att göra sin ansverstalan mot landshöfdingen anhängig — och dermed kan ju dröja i åratal. Hvar och en finner, ått detta är något helt annat än om sjelfva suspensionsåtgärden omedelbart och isammanhang med åtalet underställdes högre myndighets pröfning. Slutligen och i anledning af Sv. Tidn:s förmenande, att om Aftonbladet icke kan vilja i embetsverken införa en lurfvig ohöflighet samt söl och försumlighet i tjensteskötsel, det ej heller bör, i lära, göra sig till deras målsmän genom att tala om dem såsom obetydliga former,, anse vi oss böra upprepa, hvad vi förut flera gånger tydligen gifvit tillkänna, att vi, lika mycket som någon annan, anse det vara angeläget att tjenstemän efterhållas för försumlighet och söl, och visst icke heller finna det tillständigt att de emot sina chefer bete sig med trots eller lurfvig ohöflighet; men att deremot vi fortfarande protestera mot den grundsats, hvarom här är fråga och som just är hvad som utgör kärnpunkten i våra anmärkningar, nemligen att landshöfdingarne skola ega rätt att egenmäktigt, d. v. s. efter tycke och smak, afgöra, huruvida en sådan ohöflighet, till mehn för tjensteutöfningen, verkligen blifvit begången och omedelbart ålägga den förment felaktiga ett så strängt och för hans offentliga anseende nedsättande straff, som suspension på obestämd tid. TLandshöfdingen blir derigenom domare i sin egen sak, hvilket inom ett lagbundet samhälle är ett ibland de vådligaste attributioner som kunna tilläggas chefer, helst med det befordringssystem som för närvarande synes vara det mest omtyckta. Det är också denna princip, som 36 8 Reg.form. högtidligen förklarar såsom grundlagsstridig. Besynnerligt nog har man icke ens låtsat om, än mindre bjudit till att försöka vederlägga våra anmärkningar i denna del, som eljest utan tvifvel är den allra vigtigaste och, som vi, hoppas, icke heller undgår konstitutionsutskottets uppmärksamhet vid nästa riksdag.