Aftonbladet – 19 februari 1856, sida 2

låg ungefär midt emot. mig, och i det han vände ryggen till. drog jag; utan att ändra ställning, fram en af mina pistoler., Det. .var min mening att skjuta honom så snart han bjöd till att röra vid min väns egendom, men ag besparades denna gerning. Knappast hade quadroonen böjt sig öfver sitt tillämnade offer, förr än han föll. En afindianerne hade liksom jag sjelf vaknat och med: en örns oafvändliga blick följt alla hans rörelser samt med oerhörd snabbhet och vighet ilat fram och begraft sin stridsyxa i bans hufvudskål. Det hemska ljudet, då hans hufvud krossades, genombäfvade mig med en smärtsam känsla, men något medlidande kunde jag ej känna för den som röfvat sina bröder i vildmarken och med kallt blod beredt sig att mörda dem om de gjort motstånd. Efter ett ögonblick återhemtade jag mig från min förskräckelse och sprang upp för att försäkra mig om den andre röfvaren. Jag träffade på honom just då han ämnade återvända för att fullborda den påbörjade plundringens Han tog alldeles icke illa vid sig då han fick se mig, utan tagande sin knif mellan tänderna drog han. lugnt fram sina pistoler, i det han sade: Det lär väl ska bli strid af mellan oss, kan jag förstå. Innan ag hann svara hade doek indianerna hunnit upp :0ss och omringade oss nu på alla håll, Om jag vägt hela händelsen på rättvisans vågskål, måste jag medge att yankeen förtjent döden, men ndet bar rhig emot, som man säger, att taga hans lif. I Nya verldens vildmarker finnes ingen annan lag än styrkans. Domare oeh juryer finnas icke der, undantagandes af det sjelfvalda, sjelfutnämnda slaget, hvars enda grundsats är att handla strängt och obevekligt till majoritetens bista. Att straffa en upphofsman till brottet, såsom denne quadroonen eller yankeen, lindrigt, skulle