Aftonbladet – 18 februari 1856, sida 2

ur mitt tacksamma hjerta, vid tanken på den myckna vänlighet jag under mina. många oeh långa vardringar rönt af främlingarne i vestern. Vi hade kommit öfvereas att i sällskap med de resande satadsboerne, hvilka för omkring tolf mil hade samma väg som vi, fortsätta resan före frukosten, dagen derpå.. Då morgonen kom och våra ömsesidiga anordningar skulle vidtagas, var Margoldskafamiljen, vid minnet af förflutna nattens obehagliga uppträden, så odrägligt tvär och bitter mot vårt värdfolk, att jag började just hjertligt blygas öfver sällskapet och skulle föredragit att vänta, för att frukostera på salvie t med den staokars mrs Gaston, som tydligen kände sig ganska olycklig, sliten mellan hågkomsten. af: de förolämpningar hon lidit. och fruktan att-hennes man gått för långt i sin vrede: deröfver. Tärningen var dock redan kastad, och vi voro tvungna att sluta oss till de förolämpades panb hvilka med en min af sårad värdighet ade satt sig på sina höga hästar. Mr Margold frågade mr Gastoncefter räkningen; vår värd nekade att begära någonting för sitt besvär. Mr Margold ville påtvinga honom betalning och slöt med att lemna en sedel på bordet, i det han lemnade huset utan farväl, hvilken sednare artighet troget efterapades af mrs Margold och miss Angelica. Ni tycker väl inte jag varit ohöflig, säg? frågade Gaston litet ängslig, då vi beredde ess att äfven lemna dem, Icke det minsta, ni hade fullkomligt rätt, var vårt uppriktiga svar, ty vi tyckte den stackars blinda mannen fått tåligt uppbära mer än nog. Nå, nu lär ni väl.vara glada nog att slippa oss! sade mr Butts, som steg in: för att jaga afsked, just som vi skulle gå; och jag hörde honom tillägga: Hur det var, så gaf ni dera