Aftonbladet – 16 februari 1856, sida 2

Aa, oo Tf ÖV IM VÄLIMASAv 2 SIUTLUITIL en höfding, hvarmed länets invånare komma att blifva väl belåtna. — I bref till Constitutionnel från Petersburg af den 27 Jan, berättas följande: Furst Menschikoff är nu den enda person af något anseende i Petersburg som tillåter sig att yttra en ganska liflig klagan öfver fredsförslagen. Han frågar hvarföre aristokratien icke protesterar: emotett antagande, hvilket han anser-vara gjordt i otid. I trots af allt hvad som tilldrager sig för hans ögon förblifver han i högsta grad fientligt stämd emot hvarje slags förlikning. Då han märkte att storfärsten Konstantin förändrat sina åsigter, sade han till alla dem, som ville lyssna på hans tal, att det nu längre icke funnes något äkta ryskt blod i landet: Han har haft en audiens hos kejsaren, hvarunder han med mycken bitterhet beklagat. sig deröfver, att den politik; som på ett så ädelt sätt infördes af framlidne ezar Nikolaus — en politik så upphöjd och så värdig en moskovit. — nu öfvergifvits. Tvifvelsutan hänsyftade här den gamle fursten på den ställning han sjelf antog i Konstantinopel, och der han så vist behandlade ärendena, att ett krig deraf föranleddes, från hvars verkningar det skall för Ryssland fordras 20 till 30 år att återhemta sig. Föremålet för amiralens besök hos kejsaren var nu att anhålla om äran att representera Ryssland på kongressen i Paris. Kejsaren, hvars moderata åsigter näppeligen lära tillåta honom att kring sin person tåla några af eldbränderna, vägrade bestämdt att anförtro ett så vigtigt uppdrag åt den som ursprungligen föranledt kriget, och förklarade vid:-afskedet, att det hade varit bättre om furst Menschikoff handlat i öfverensstämmelse med. ett så djerft språk i slaget vid Alma, då han verkligen hade tillfälle att uppträda som hjelte, i stället för att lägga i dagen dessa krigiska känslor nu, då tiden redan gått förbi. I dag på morgonen for fursten på uppvaktning till storfursten, hos hvilken hän varit ett slags favorit, i ändamål att göra ett. sista försök, men blef ej emottagen, utan erhöll genom en adjutant, en order att afgå till Kronstadt och der fallgöra de vigtiga åligganden som af kejsaren. blifvit honom anförtrodda. — Ur den i dag utkomna skriften. Var 1812 års politik en nödvändighet,, meddela vi följande slutord rörande den nuvarande politiska ställningen: Men, böre vi då, äfven sedan den undersökning om en förfluten period, som utgjort vårt egentliga föremål, blifvit afslutad, afhålla oss ifrån allt yttrande af en mening angående den närvarande politiska ställningen ? Nej, ty ingen tänkande medborgare kan under detta tidsskifte undgå att söka bilda sig ett omdöme -derom ; och ett allmänt och öppet, uttalande. af hvars och :ensöfvertygelse i en för alla maktpåliggande sak är den rätta vägen för en nations medvetande, att komma till klarhet om sitt syftemål, och för dess vilja, att göra sig känd och gällande. Se här derföre i korthet vår trosbekännelse, tillika en-slutförklaring, hvarföre vi trott det vara angeläget att bidraga: till fortsättande af undersökningen om 1812 års politik. Om nämde politik skall anses icke blott hafva varit foster af ett nödtvång, utan innefatta en politisk grundtanke, ett system, så kan en förnuftsenlig grund för detta system endast sökas uti den föreställningen att Sverge genom föreningen med Norge, om den lyckades, fastän. med uppoffrande för alltid af Finland och Pomern, skulle vara starkare och mera tryggadt för sin framtida sjelfständighet emot Rysslands inkräktningslystnad, än återförenadt med Finland, med Pomern i behåll, och med en i alla fall sannolik allians emellan de tr skandinaviska rikena, som öfverhufvud alla ega samma intresse att icke i tidens längd blifva uppslukade af Ryssland. Hvad hafva de efterföljande fyratio åren haft att svara härpå? Ryssland sjelf säger väl officielt, att det icke vidare önskar att utvidga sig; men den gigantiska tillväxten af dess östersjöflotta, fästningsverken vid Bomarsund och försöken att ätkomma en örlogshamn vid Vesterhafvet säga något annat. FEller tala de icke, i mer än halfqväden visa, för framtiden, dessa bemödanden, samma språk, som Polens. underkufvande och införlifvande med Ryssland, det småningom vunna herradömet öfver, Moldau och Wallachiet, traktaten i Unkiar-Skelessi och nu sednast de hotelser mot turkiska rikets bestånd, som väckt Englands regering ur dess långa dvala, talat såsom fulländade historiska fakta? De säga oss något, som för öfrigt icke ens kan eller bör väcka förundran, att en andligt och världsligt så organiserad stat, som czarväldet, i trots af ett mildt, fredligt och godhjertadt nationallynne hos dess förtryckta undersåter, skall fortfarande sträfva att föröka sitt område utåt, mer eller mindre långsamt, men. säkert och SIREN EIRE TIER STIET LEE AE PRERKTUT RR TETTEPRET RDR SSU