Aftonbladet – 15 februari 1856, sida 2

Den unga-damens stränga ögonkast skulle säkerligen isat hvarje ung man med blott vanlig känslofullhet, men mr Butts, stark i medvetandet af sin goda vilja, såg och förnam ingenting annat än sig sjelf och sin egen betydenhet; dessutom ansåg han tydligen för sin pligt att vara särskildt artig och uppmärksam mot den enda unga damen i sällskapet. Kors, ni äter ju rakt ingenting! utropade han; ni tål inte vid att åka, förstår jag. Jag för min del är så hungrig som en slagtaroxe; men om ni fortfar att resa på det här viset, så blir ni väl allt tunnare och tunnare. Och gudarne skall veta, ni är tunn nog förut.n Det vår nästan emot menskliga naturen att kunna bära detta, och mr Margold, retad öfver all beskrifning och bragt utom den gräns af tålamod han tydligen utstakat för sig sjelf, bröt slutligen ut emot mr Butts, uppmanande honom att icke lägga sig i hvad som ej angick honom, jemte en mängd andra enskildheter, mindre angenäma att upprepa. Åh, ni är argsinnt, tror jag? Inte mente jag något illa med det. Jag tänkte bara vara litet höflig jag! Vi ö uttaligt folk, vi här i skogsbygden, ska ni veta.n Mr Margold tycktes blygas litet för sitt häftiga utbrott, då han fann hur undfallande det upptogs och brydde sig ej vidare om sin republikanske vän, hvilken å sin sida — ehuru han med berömvärd sang froid fortfor att äta — dock tydligen kände sig litet afsnäst. (Forts. följer.) ——t