Aftonbladet – 15 februari 1856, sida 1

tro det! och hvad någon på jorden skall med så mycket skräp att göra — det är på heder och tro rakt omöjligt för) mig att begripa. Om jag skulle ge mig af till Texas, skulle jag inte behöfva mer bagage än jag kunde knyta ihop i en snytnäsduk. Men se, det lustiga i saken är i mitt tycke hur vi ska kunna komma åt att sofva här alla i natt. Det här regnet har sagt ifrån, att det inte imnar höra upp i dag, och här ha vi nu blitt astutvade för natten rätt upp och ner, just som knappnålar i en nåldyna — och det är inte rätt beqvämt tycker jag när en ska te och sofva. Nu är derför mitt råd,vatt vi häfva ut det här skräpet alltihop i skjulet och sen gör oss ett nattläger så godt vi kan med buffelhudarne och dynorina. Härvid gaf den unga damen sin mamma en outsäglig blick, och jag såg förakt och afsmak uttryckt i alla tre de missbelåtna gästernas ansigtsdrag. Den lilla stugan och dess invånare undergingo, oss inberäknade, en öppen granskning, hvilken slöts med ett tydligen föga smickrande omdöme öfver så väl det SA som detaljerna. Icke heller var detta att undra på, ty hvad huset beträffar, var det såsom vi redan sagt en af de fattigaste och minsta stockhyddor jag sett — man ser sådana af många olika grader — och dess egare voro mycket fattigare än våra nybyggare i allmänhet. Den unga damen hade säkert aldrig och troligtvis icke heller hennes föräldrar sett det inre af någon dylik stuga förr; den unga damen hade till och med, då hon först hlifvit framrullad ur alla sina omhöljen, med älskvärd naivetet utropat: Ah pappa, var det verkligen menniskor här? Sedan, hvad vårt lilla sällskap beträffar, var det utrustadt med en sann vesterns enkelhet, gjord ännu tarfligare, till och medi våra