Aftonbladet – 14 februari 1856, sida 2

kets motto, så ofta eciteradt och satt i verket af era landsmän: Gå på!s Om hattar och slöjor, om nettelduk och fint kläde, eller de som bära dylikt, finna någon gunst för era ögon, så låt icke regnet släcka er eldighet! Tänk på vårt uppblötta bröd, på er egen genomdränkta hafra och sakta åtminstone ej farten ! Vattnet samlade sig i stora pölar på vägen, som fräste likasom i full kokning, och himlen tycktes bli allt tyngre, ehuru den med hvarje ögonblick afbördade sig en del af sitt öfverflöd. Vi kommo slutligen ut i en mera fri och öppen trakt, der det tycktes hänga liksom ett lakan af dimma och regn mellan oss och skogen. Men — der är ett tak. Jag ser tydligt skorstenen. Och der är en genomdränkt ko, nedhukad under ett halmtäckt skjul, samt några olyckliga höns, uppkrupna i en gammal kärra. Vi närma oss menniskors bostad och hafva allt skäl att hoppas få en god brasa och ett vänligt välkomnande, — således framåt, j raska kämpar! Det lilla timmerhuset befanns vara ett bland de minsta, och ehuru dess nätta sädesria och gåsstia af smala pinnar voro bevis på en omsorgsfull egare, funno vi dock ingen port till huset, utan i dess ställe några grofva klumpiga stänger, som man antingen måste taga ned eller voltigera öfver — och intetdera af dessa tvenne alternativer var just behagligt i sådant ösregn. Med litet tålamod kommo vi dock slutligen in i huset, hvilket, såsom ofta är händelsen vid de första nybyggena, icke hade mer än en dörr, och den åt baksidan. Inomhus syntes blott allt för tydliga spår af en obeqväm, ehuru fullkomligt snygg och anständig fatigdom. Ingen välförsedd skänk, inga nätta g. rdiner, inga blänkande tennkärl, intet grannt lapptäcke, framställande stjernor af alla storlekar och månar i alla qvarter. Icke ens den vanliga raden af söndagskläder prydde de tvenne brädväggarne. Den goda gumman var mager ech tunn som en skugga, och hen