Aftonbladet – 13 februari 1856, sida 2

Nu handlar denna sednare förordning, som har till rubrik angående inrättande af enskilda banker och diskonter, icke om banker gom ! utgifva egna sedlar, utan just om dem som icke utgifva sådana, men röra sig med rikets mynt; och i denna förordning stadgas som bekant är ovilkorligen att delegare i sådant bolag! skola ansvara en för alla ock alla för en för bolagets förbindelser. Längt ifrån således, att Rikets Ständer eller någon dess fördelning lyssnat till den nya teorien om aktiebanker, hafva de följaktligen, genom bibehållandet af 1824 års författning, uttryckligen förkastat denna teori; ja, sjelfva hr finansministern friherre Palmstjerna yttrade under diskussionen i ämnet på riddarhuset den 16 September 1834, att han icke insåge hvarföre bolag; som icke utgifva egna kreditsedlar, skulle behöfva på annat sätt vara solidariskt ansvariga, än hvad allmänna lagen föreskrifver; och då allmänna lagen i 15 kap. 2 Handelsbalken uttryckligen stadgar bolagsmäns ansvarighet en för alla och alla för en, samt man väl icke gerna må kunna supponera att frih. Palmstjerna varit okunnig om denna lag, tyckes det böra vara satt utom allt tvifvel, att hr friherren hyste en sådan otvetydig mening som han till ridderskapets och adelns protokoll yttrade. En annan af statsrådets nuvarande ledamöter, hr Gripenstedt, tillkännagaf äfven sin öfvertygelse vara, att en viss partiell solidarisk ansvarighet är nödvändig, äfven för sådana bolag som icke röra sig med egna sedlar, såsom kommandit bolag; hvarefter, och sedan den ifrågavarande paragrafen blifvit utesluten, emedan den icke hörde till lagen om sedelutgifvande banker, grefve Gustaf Lagerbjelke föreslog bibehållande af 1824 års oftaberörde kungörelse, emedan den anginge just sådana banker som icke utgifva egna kreditsedlar. Deremot yttrades under diskussionen aldrig ett ord hvarken af konungens rådgifvare eller någon annan till försvar för teorien om inrättande af bankbolag med löpande aktier, utan något slags hvarken personlig eller real-ansvarighet. Så vidt vi kunnat upptäcka, efter en noggrann genomläsning af presteoch borgareståndens diskussionsprotokoll i ämnet den 16 och 20 September 1854, har ej heller härom varit fråga inom dessa riksstånd. Tvärtom -yrkade i presteståndet så väl professor Agardh som riksarkivarien Nordström, hvilka ju gälla såsom auktoriteter i finanserna, att ännu flera restriktioner än solidariteten borde i lag stadgas i afseende på icke-sedelutgifvande banker. I borgareståndet uteslöts den ifrågavarande 25 på förslag af hrr Koch och Ekenman (de enda som i frågan yttrade sig) i anseende till olämpligheten att intaga ett dylikt stadgande i en lag som handlar om ett annat ämne. Deremot anfördes, för bibehållande af 1824 års kungörelse, af representanten för Stockholm hr Gråd. att nämde kungörelse är tilllämplig just på de banker som ej ega sedelutgifningsrätt. Vi skulle fördenskull stanna i den största förbindelse om herrar aktiebank-petitionärer ville uppgifva på hvad sätt sista riksdagen otvetydigt gifvit tillkänna den åsigt, att ickesedelutgifvande enskilda banker lämpligen kunna såsom aktiebolag organiseras. För vår del hafva vi, som sagdt är, trots allt sökande, icke kunnat finna en sådan mening uttryckt, utan, såsom vi ofvan ådagalagt, en fullkomligt motsatt. Oss synes det emellertid vara ganska betänkligt att en petition, undertecknad af icke mindre än 55 personer och deribland åtskilliga som sjelfve deltagit i förra riksdagens förhandlingar, kunnat till den grad förlita sig derpå att hr finansministern och regeringens öfrige ledamöter skulle förgäta hvad vid samma riksdag i denna vitala fråga passerat, att man vågat inför tronen framkomma med en uppgift som synes stå i så uppenbar strid med sanna förhållandet. Något annat i den ifrågavarande underd. petitionen, som slår temligen bjert i ögat är, att den, såsom utveckling af skälen för de: bolagsreglor, hvarå Kongl. Maj:ts sanktion sökes, åberopar en af grefve Hamilton aflemnad promemoria; men denna finnes hvarken ens i afskrift handlingarne bilagd och har ej eller, enligt den upplysning vi vunnit, någonsin varit till finansdepartementets registratorskontor i behörig ordning ingifven, så att den kunnat blifva tillgänglig för offentlig granskomg. Sådant är också en abnormitet, som petitionärerna icke bordt låta komma sig till last. —Im— Tidningsöfrersigt. : Uti en artikel i Öresundsposten skildras OL RR RE a RA TS i