Aftonbladet – 13 februari 1856, sida 1

till mitt försvar. Månen sken in genom hvalfvet vid flodens mynning, hvarigenom jag inkommit, och inseende att detta var min bästa för att icke säga min enda tillflykt, ilade jag tillbaka som en pil. Det var ej mer än hundra alnars afstånd, och svalan kunde knappast i snabbhet öfvergå min förtviflade flykt; doek kunde jag se, då jag vände ögonen mot stranden, tvenne mörka föremål som rusade fram genom buskarne med en fart af nära dubbelt min egen. Af deras ytterliga snabbhet och de korta, gläfsande ljud de gåfvo ifrån sig förstod jag genast att det var ett par af de mycket fruktade grå vargarne. Jag hade aldrig sett dessa djur, men af den beskrifning jag fått på dem var det med ej särdeles. angenäma känslor jag väntade mig deras närmare bekantskap. Deras otämjeliga vildhet och den outtröttliga styrka som tycks utgöra en del af derag natur göra dem till föremål för största förskräckelse för hvarje resande som öfverraskas af natten i skogarne. Med långsträckt galopp som kan trötta Båd hundens hat och jägarns vilda ifver.s förfölja de sitt rof, hvilket intet annat än döden kan beröfva dem. -Buskarne, som kantade stränderna, syntes mig flyga förbi med ljusets hastighet, i det jag for framåt i min vilda, flykt. Flodmynningen var nära uppnådd, en sekund till, och jag skulle känna mig åtminstone jemförelsevis frälsad, då mina förföljare plötsligen framträdde på banken uppöfver mig, som höjde sig omkring tio fot uppåt. Här fanns ingen tid till besinning; jag sänkte hufvudet och sköt i full fart några famnar framåt. Vargarne togo språng, men missräknande sig på min fart, kommo de bak ;m mig, medan deras tillämnade rof gled hastigt utåt den större elfven. Tun matnelie lynsla dest han FK