Aftonbladet – 13 februari 1856, sida 1

nar glindrade i månskenet. Derinunder var allt mörkt, men jag var ung ech oförfärad, och i det jag blickade inåt de vilda majestätiska skogarne, som höjde sig på ömse sidor om strömmen, skrattade jag högt, fattad af en ungdomlig glädjeyra. Mitt vilda hurra genljöd genom skogarne, och jag stod stilla och lyssnade till ekot som upprepades gån efter gång, till dess allt åter blef tyst. D och då flaxade en nattfogel i toppen af någon af de stora ekarne med sina tunga vingar. Skogens mäktiga herrar stodo så fast, som om intet i verlden kunnat böja dem. Jag tänkte på huru ofta den indianske jägaren stått dold bakom dessa stammar, huru ofta hans pil träffat rådjuren vid denna ström, huru ofta hans vilda hollah efter segern väckt samma slumrande eko, som nyss. mitt muntra skratt. Jag följde med ögonen: ugglorna. som flaxade förbi, tilldess 4 slutligen nästan inbillade mig vara en af dem, och höll andan för att lyssna till deras aflägsna skri. På en gång hördes ett ljud som tycktes komma från sjelfva isen. under mina fötter. Det var högljudt och. genomträngande först, tilldess det slöt i ett långt tjut. Jag blef bestört. Aldrig förr hade ett sådant ljud nått mitt öra. Det förekom mig, som kunde det ej utgå från en iefvande varelse; — det var så ohyggligt vildt och bröt så af emot den omgifvande tystnaden, att det var som hade en ond ande från helfvetet blåst en ton i någon infernalisk trumpet. Straxt derpå hörde jag det frusna gräset på stranden braska, såsom under stegen af några ur skogen framträngande djur, och blodet sade tillbaka till min panna med en fart, att jag kände det nästan svida i skinnet medan jag erfor en känsla af tillfredsställelse vid att hafva att kämpa. emot varelser af kött och blod och ej: andar ifrån underjorden, com jag föret varit frogtad att tra Min aenoroi