Aftonbladet – 13 februari 1856, sida 1

till väga, att det ovilkorligen måste till väga, att det ovilkorligen måste fresta! äfven den starkastes nerver — till och med mera än en verklig sammandrabbning. Några egentliga olycksbändelser hördes dock icke af under den vintern. Vintern 1844 då jag vistades i norra delen af Maine, hade jag godt tillfälle att egna mig åt de för ett nytt land egendomliga förströelserna. Inga af dessa älskade jag så passioneradt som skridskoåkning. De djupa ensliga sjöarne uppe i denna nordliga stat, tillfrusna ! af en bister vinter, erbjuda ett vidsträckt och lockande fält för dem som älska detta oh Ofta knöt jag på mina rostiga skridskor, och ilade uppför den glittrande elfven och kilade in åt hvarje liten slingrig ström, som rann i fram emot den gemensamma oceanen, medan jag kände alla pulsar slå af muntert lif och rörelse. Under en af dessa utflykter råkade! jag ut för ett äfventyr, som jag ännn, så mänga år efteråt, ej utan undran och en : bäfvan kan erinra mig. Jag hade aflägsnat mig en afton från min väns hus i akt och mening att göra en. kortare skridskofärd uppför den herrliga Kemnebecfloden som flyter der alldeles förbi fönstren. Aftonen var klar och vacker. Nymånen tittade fram från sin upphöjda plats. och kastade sina strålar på de frostbetäckta barrRv som kantade stranden, till dess hela I landskapet förekom som en elflik trollscen. Hela naturen låg i denna dvala, som den, stundom tyckes älska att försjunka uti, då vatten, jord och luft tyckas sänkta liksom i en stilla slummer. i Jag hade farit uppför elfven ungefär två. mil, då jag kom till en liten ström, som ut;ll i den större, och styrde kosan inåt den, för att roa mig med att följa dess krökande lopp: Sekeigamla. tallar och hemlocketräd