lalttag, nar engelska regeringen dock omojligen kunnat tillbakavisa Österrikes goda tjenster, och vid lugn öfverläggning skall engelska folket gifva regeringen rätt. Dessutom hade Österrike förpliktat sig att, för den händelse Ryssland skulle förkasta vilkoren, afbryta sina diplomatiska förbindelser med S:t Petersburg, och med de förbundna öfver nskomma om de steg som vore att vidtaga för att tvinga Ryssland till ett antagande. I enlighet med träffad öfverenskommelse har Österrike, sedan Ryssland i början hade antagit blott med modifikationer, yrkat på ett kategoriskt svar, hvilket då också blifvit afgifvet och på telegrafisk väg tillsändt furst Gortschakoff i Wien d. 16, hvarpå utförligare depescher inträffat dersammastädes d. 24 Januari. Att det vapenstillestånd som kommer att afslutas, bör blifva af kortast möjliga varaktighet, deri instämde lord Clarendon med grefve Derby. Sådan vore sakernas närvarande ställning, och han ville icke sätta i fråga att många tvifvel skulle med afseende på Rysslands uppriktighet uppstå om resultatet. Han trodde för sin del att Ryssland menade ärligt, att det önskar fred, och att kejsaren af Ryssland gifvit ett bevis på stor moralisk kraft, då han ingick på vilkor, om hvilka han med skäl kune antaga att de skulle misshaga krigspartiet i Ryssland. Han hoppades att kejsaren skulle med lika moraliskt mod vidblifva vilkorens ordalag och andemening. I detta fall förefinnes utsigt till en snar, ärofull och varaktig fred; ärofull för båda parterna; ty en för Ryssland förödmjukande fred skulle icke blifva varaktig. Men de föreslagna vilkoren kunna icke. enligt hans åsigt kasta någon fläck på Ryssland. Detta rike måste veta att dess inkräktningspolitik varit oroväckande för hela Europa, och att det icke kan undgå att lemna borgen emot dess fortsättande. Men äfven England har man beskyllt för brist på uppriktighet, man har på kontinenten sökt väcka den tro, att England vill i det oändliga utspinna kriget för krigets egen skull. Emot dessa beskyllningar måste han i regeringens namn på det bestämdaste uppträda, och man skall ganska snart blifva öfvertygad att äfven det engelska folket, oaktadt möjligen missnöjdt för tillfället öfver fåfänga rustningar, vore beslutet att vidblifva de uppgjorda vilkoren, men visserligen äfven likaså beslutet att bringa hvarje offer för kriget, om man å andra sidan skulle göra ett försök att kringgå de uppgjorda vilkoren. Han skulle för sin del afgå till Paris såsom underhandlare med den uppriktiga önskningen att vinna fred och skulle blott med smärta komma till den öfvertygelsen att en fred, som emotsvarar landets ära och värdighet, icke kan vinnas. Och dessa tänkesätt, det kunde han utan att kränka den officiella diskretionen säga, delas helt och hållet af fransmännens kejsare, hvars öppna och hederliga handlingssätt vore upphöjdt öfver allt heröm. Fransmännens kejsare önskar freden, men han skall icke afsluta någon fred, som icke iakttager Frankrikes ära och värdighet. Liksom engelska regeringen vore han dessutom besluten att oupphörligt fortsätta rustningarne, för att när som helst vara beredd för kriget, ifall underhandlingarne skulle misslyckas. Underhusets debatt i samma ämne antog en mera bestämd karakter, och ehuru äfven der talades om den grannlagenhet som parlamentet borde iakttaga medan underhandlingarne påginge, nagelfor man dock temligen skarpt de föreslagna fredsvilkoren och Englands ställning till dem. Äfven här yttrade sig emellertid det konservativa partiets föga dolda förtjusning deröfver, att Ryssland möjligen kan för så godt pris slippa ur klämman. Hr Disraeli, som förde detta partis talan, yttrade sin stora tillfredsställelse derötver, att fredsvilkoren inskränka sig till krigets ursprungliga ändamål, och att man icke lånat sitt öra åt uppmaningarne att framkalla ett nationalitetskrig, och lika litet lyssnat till det från åtskilliga håll försporda begäret efter en förökad vapenära. Den grundsatsen, att de europeiska stormakterna aldrig skola gripa till vapen annat än då det gäller att utkämpa verldshistoriska slagtningar, syntes honom en monstruositet; derför kunde han heller icke fästa något afseende vid yrkandet, att kriget måtte fortsättas intill dess någon särdeles lysande vapenframgång blifvit vunnen, Dessutom är England allra minst i behof af en sådan framgång, ty dess vapenära har blifvit på ett ysande sätt upprätthållen, och det skulle varaj: låraktigt, att fästa minsta afseende vid det fsigtligt utbredda påståendet, att den engelska stridsmaktens prestige vore på minsta sätt försvagad. Disraeli slöt med den förklaring, att efter de meddelanden, som blifvit jorda i rontalet, vore det omöjligt att icke anse fredsitsigterna såsom ytterst gynnsamma. Lord Palmerston, som derpå uppträdde, förclarade sig ense med föregående talare derom, att det vore fördelaktigt att parlamentet vore tillsammans medan underhandlingarne vågingo och det hade heller aldrig varit reseringens afsigt att ajournera parlamentet, nen han räknade på att den största grannlaenhet i fredsfrågan mätte af huset iakttagas. Jan delade fullkomligt deras åsigt, hvilka örmena att härens hittills utförda bragder cke göra stridens fortsättande nödvändigt lott för vapenärans skull. Till och med (ars! fall har blott tjenat att föröka denna ra, enär general Williams vikit, icke för lendens vapen utan blott för hungern, och tt engelska regeringen icke uraktlåtit något ill olyckans förebyggande, skola de dokunenter, hvilka komma att huset föreläggas, illräckligt bevisa. Regeringen har emellertid ;å allt sätt bemödat sig att befria generalen ch hans tappra kamrater ur fångenskapen. ch han hoppades, att de deröfver inledde inderhandlingarne snart skola krönas med ramgäng, Att emellertid det parti, som hittills visat ig representera landets stora majoritet, och vilket varit det som ständigt genom sin påryckning drifvit regeringen framåt, hvarken alada hr MDisraelics olidie öfver fredsverkaet