ns Hd oo tad se 0 ÖV RAA RR RR de förhoppningar vi i det längsta hysa, att en fred icke skall kunna hopmäklas på de såsom grundval för en sådan nu antägna punkterna, och hvilka förhoppningar vi hufvudsakligen stödja derpå, att opinionen i England är så vaken, isynnerhet i de stora landsortsstäderna, att den icke skall låta insöfva sig af några sirensånger i Times,, utan med skarp och misstrogen uppmärksamhet följa det diplomatiska spel som nu bedrifves, samt derpå. att kejsar Napoleon är klok nog att inse, ait han aldrig skall kunna påräkna något verkligt stöd af Ryssland och derföre måste noga undvika allt som kan rubba alliansen med England, och att han väl förutser hvilka inre vådor skulle kunna uppstå af ett fredsslut, som icke stode i något förhållande till de ansträngningar och uppoffringar, som blifvit gjorda. För att icke bli beskyllda för en obändig krigslystnad, anse vi emellertid nödigt att något närmare motivera hvarföre vi nämna dessa förmodaden förhoppningar, eller med andra ord, hvarföre vi anse Europa och Sverge ha anledning att: med fruktan betrakta en fred som under sakernas nuvarande ställning skulle kunna uppgöras. Den största olyckan för Europa af ett nu ingånget fredsslut: vore utan tvifvelden, att det i sjelfva verket endast blefve ett vapenstillestånd, som icke lemnade någon trygghet för den europeiska friheten och civilisationen, utan gjorde det nödvändigt . för alla makter att hålla på benen stora stående armåer och offra enorma summor på krigsväsendet. Det ligger i klar dag, att den stora oundvikliga striden emellan den europeiska vestern och östern nu icke blifvit utkämpad; striden har blifvit börjad under de för vestern gynnsammaste utsigter; Ryssland har börjat känna sin underlägsenhet och derföre velat med nägra små ögonblickliga förödmjukelser köpa sig en vapenhvila, för att kunna bota sina skador, inhemta hvad som i ett eller annat hänseende blifvit försummadt och sedermera åter begynna kampen, då omständigheterna visa sig gynnsammare för dess planer. Man får icke låta bedåra sig af den falska föreställningen, att den europeiska civilisationen under dessa stilleståndsår skulle kunna utöfva ett så stort inflytande på Ryssland, att det derigenom skulle afväpnas och förlora sin aggressiva karakter. Times lofvar sig. de utomordentligaste resultater i detta hänseende af jernvägar och lättade kommunikationer, engelska plogar och skottsk ängsvattning, och hrr Cobden, Bright et konsorter hoppas så inbädda Ryssland uti bomullstyger, att det skall alldeles glömma bort uniformer och bajonetter. Men de ha härvid icke rätt tagit i beräkning Rysslands egendomliga naturel, dess politiska och sociala organisation; de ha glömt, att Ryssland väl, för att öka sin yttre makt, tillegnar sig den materiella kulturens hjelpmedel, men att der tillika finnes en oändlig kedja af smådespoter, i hvilkas intresse det ligger att hålla folket nere, en ofantlig massa af aristokrater, byråkrater, officerare, poper, skrifvare, gensdarmer, spioner, och att mellan de materiella kulturmedlens. civiliserande inflytelse och det egentliga folket flyter en djup flod af korruption, nedrighet, slafviskhet, grymhet, fylleri och själlöshet, i hvars dy äfven den enskildes ädlaste sträfvanden spårlöst försvinna. De ha framför allt förgätit, att det moskovitiska folkets trosbekännelse ställer detsamma i en bestämd opposition emot Europa och dess kultur, och att den af de makthafvande underblåsta och med mycken klokhet begagnade fanatismen måste hindra den europeiska civilisationen att i denna jordmån slå djupare rot och bära frukter, som ha någon kärna. De makthafvande i Ryssland inse dock äfven alltför väl, att den ryska statskroppen med dess många sammantvingade -disparata elementer genom en verklig fredlig kulturutveckling skulle inom sig alstra frön till splittring och upplösning, och derföre gäller ännu i dag rikskansleren Bestucheffs i förra århundradet uttalade statsmaxim: Rysslands naturliga tillstånd är krig; dess förvaltning, dess finanser, dess handel, dess civilisation, kortligen, allt måste lämpas derhän att det kan föra krigp. Den, som något känner Rysslands nyare historia, den, som något närmare lagt märke till den ryska diplomatiens görande och låtande alltifrån den stund då furst Menschikoff uppträdde inför den Höga Porten i paletot och ridspö, borde lätt inse de rätta orsakerna till och syftena med Rysslands ostensiva medgifvanden. . Redan detta år hotade att verkligen bryta Rysslands makt, att verkligen förändra dess ställning i Europa; genom ett af sina vanliga oförutsedda diplomatiska hokuspokus hoppas Ryssland göra en stor förändring i situationen och rycka den stora frågan bort från den stråt, på hvilken den nu var färdig att inledas. De framställningar, som man äfven enom franska tidningar lyckats sätta i omop om det sätt hvarpå Ryssland skall ha blifvit tvingadt, till de gjorda medgifvandena, hänvisa alltför tydligt på planen att ställa Preussens åtgöranden i förgrunden och bereda ett tillfälle för denna makt att få ett ord med i underhandlingarne. Österrike är visserligen i grunden välvilligt mot Ryssland, men dock alltför egoistiskt att kunna lita på. Preussens monark åter omfattar Ryssland med en verkligen rörande medeltidsridderlig, oegennyttig hängifvenhet; sin uppfattning af Rysslands ställning och betydelse i Europa har han otvetydigt vitsordat, bland annat genom sin beryktade toast för czar Nicolaus år 1852: Måtte Gud länge bibehålla honom åt den verldsdel, som Han gifvit honom till arf och egendom. Huru ringa allvar Ryssland i sjelfva verket har med antagandet af de uppställda förslagen, kan man bland annat lätt finna, om man bland massan af de sednaste årens diploma