Aftonbladet – 12 februari 1856, sida 2

att sluta sig till fredsförslagen ikläda sig andra förpligtelser i europeiskt intresse än det hittills åtagit sig. Preussen och de tyska småstaterna synas alltså tro, att de genom en anslutning till de österrikiska förslagen kunna löpa fara att nödgas uppträda mot Ryssland, eller med andra ord, icke vara så alldeles säkra på, att Ryssland ärligt vill freden. DANMARK. Genom öppet bref af den 5 Februari har riksrådet (helstatsrepresentationen) blifvit kalladt att sammanträda den 1 nästkommande Mars. Regeringen har gifvit major Dreier och kapten Övesen samt justitierådet Scheffer order att undersöka terrängen för en jernvägslinie från Flensborg norrut både i östlig och vestlig riktning och så snart detta arbete är fullbordadt, skola dessa undersökningar fortsättas i Jutland. Dagbladet berättar, att vid Sundestullskonferensens möte den 2 Febr. framlade Danmarks fullmäktig, geheimerådet Bluhme, ett nytt förslag till kapitalisation af tullen, hvilket väl slöt sig till de förra principerna, men hvars fordringar från flera håll blifvit betecknade såsom mycket moderata. Landsthingets sekreterare H. E. Schack har blifvit utnämnd till sekreterare hos konseljpresidenten. FRANKRIKE. Constitutionnel meddelar en, tydligen halfofficiel, artikel, som går ut på att ådagalägga att de utspridda påståendena att Trodskudakapet blifvit upptaget i England och i Frankrike med olika känslor, sakna all grund; att tvärtom fullkomlig öfverensstämmelse är rådande, och det engelsk-franska förbundet lika oryggligt som någonsin. Artikeln uttalar för öfrigt stort förtroende till Rysslands uppriktighet, hvilket just ej synes vara den herrskande åsigten i England. Fabrikanter i Paris och Lyon ha mottagit betydliga beställningar för rysk räkning. Man ser att Ryssland genom mångfaldiga medel förstår att för sig vinna anhängare. MIl Rachel återkom den 1 Februari helt oförmodadt till Paris från sin amerikanska resa. Lagstiftande kårens session kommer att öppnas den 4 Mars. Konferenserna anses skola öppnas mellan den 20 och 24 Febr. Trots fredsutsigterna fortsättes i Cherbourg med ifver utrustningen af krigsskepp och landstigningsmateriel. Constitutionnels Wienerkorrespondent berättar, att nu äfven vestmakterna anbefallt inställandet af fientligheterna på Krim. ENGLAND. Enligt hvad redan meddeladt blifvit, antogs svarsadressen i båda husen utan något amendement. De diskussioner, som föregingo detta antagande, och om hvilka vi redan efter telegrafdepescher meddelat några notiser, sakna emellertid icke sin märklighet, emedan de dels gifva officiel bekräftelse på åtskilligt som tillförene varit blott ryktesvis bekant, dels gifva vid handen några nya fakta, dels slutligen gifva någon föreställning om de i officiella kretsar rådande föreställningar och åsigter om fredsverket. I öfverhuset föreslogs adressen af lord Gosford, som lät förstå att han önskade, att den fred som komme att afslutas, måtte innebära en borgen derför att en gräns blifvit satt för Rysslands eröfringspolitik, icke blott i afseende på Turkiet, utan äfven beträffande andra orter. — Lord Abington förklarade sig icke hysa några bekymmer för ett — otillfredsställande -fredsslut, utan vars han öfvertygad, att lord Clarendon skulle leda underhandlingarne till ett fullkomligt tillfredsställande resultat; Lord Derby förklarade sig och sitt parti dela enahanda åsigter i fredsfrågan och ville derföre ej vidare derom yttra sig. Med sjelfva trontalet kunde han dock icke förklara sig nöjd. Det var den mest otillfredsställande handling af detta slag han någonsin sett. Det är exempellöst magert och färglöst. Det meddelar ingen u, pgift öfver landets handelsrörelse och finanser, omnämner ej Ostindien med ett enda ord och yttrar lika litet något om kolonialförhållandena. Det har intet ord till bifall och erkännande af härens mod, ihärdighet och gjorda tjenster; det omnämner hvarken Sardinien eller Porten, det förbigår till och med fullkomligt stillatigande det tappra försvaret af Kars och denna fästnings fall, hvil,ket sednare dock är en tilldragelse som bör föranleda den allvarligaste undersökning, och för hvilken han icke kunde besluta sig att, såsom från annat håll sker, skjuta skulden på britiska sändebudet i Konstantinopel. Slutligen beklagade lorden, att ingenting blifvit yttradt om tvisterna med Förenta Staterna, och uttalade han sin förhoppning, att denna omständighet icke måtte af amerikanarne tydas såsom en föraktlig tystnad. Utrikesministern lord Clarendon upptog dessa anmärkningar till besvarande. Till en början rättfärdigade han uraktlåtenheten att omnämna tvisterna med Förenta Staterna genom hänvisande på underhandlingarnes närvarande ståndpunkt. Han ansåg den af gle yrkade tydningen af Clayton-Bulwer-fördraget i så hög grad öfverensstämmande med sundt menniskoförstånd, att en ytterligare notvexling deröfver synts honom onyttig, hvarföre han föreslagit att hänskjuta saken till en tredje makts afgörande; derpå har någotsvar ännu icke erhållits. Hvad värfningsfrågan angår, så hade det icke varit lämpligt och för en uppgörelse i godo icke främjande, att i trontalet ingå på detaljerna af denna angelägenhet; äfven hade Förenta Staternas sednaste fordringar först för två dagar sedan ingått, och det skulle ej ha öfverensstämt med statens intresse, att i närvarande ögonblick offentliggöra dem. De ännu å bane varande meningsskiljaktigheterna angå dessutom förflutna förhållanden, och sedan engelska regeingen flerfaldiga gånger förstikrat, att hon Lo