Aftonbladet – 12 februari 1856, sida 1

ifrånet, utan jag var så illa tvungen att bekänna mig skyldig; men då begynte Joolus på att be lagman. Jag var en olycklig stackars man, sa han, med sex barn och litet fallen för spirituosa, sa han; och inte fanns det något fängelse närmare än i Charlotes, sa han, och det tjente ingenting till att skicka mig dit, sa han. Nå, så ha vi stocken, sa domaren, ni måtte väl ha en stock här? Ne-ej, sir, sa sheriffen, det är bara andra tinget som hålles i det här distriktet af den välsignade unionen, och vi ha inte fått alla våra don i ordning än. Nå väl, jag kände just liksom en liten lättnad då jag hörde sheriffens svar, och domaren han såg ned på ett stycke papper han höll i handen och sade derpå: Herr skrifvare, för in rättens utslag i protokollet; mr Hucks skall sitta en timmas tid i stocken. Och er åligger,, sa han till sheriffen, att så troget som omständigheterna tillåta verkställa domen. Huru nu? sa Joolus uppflammande och gaf domaren en vred blick. Ers nåd ämnar väl inte ålägga någon utomordentlig bestraffning ? Nej, bevars! sa domaren och skrattade, sättet för domens verkställande öfverlemnas åt sheriffen. Och då skrattade alla advokaterna utom Joolus — och någon sade grinden, Joolus! och då blef han ännu ondare och sade: Mr sheriff, jag trotsar er att göra något sådant! Och så förde de mig ut ur tingshuset under allmänt skratt, och när advokaterna gingo ut för att äta, så låg jag der och sprattlade med båda benen inträdda mellan spjelorna på en gammal grind, medan åtskilliga af grannarne suto uppe på grinden och skrattade och drefvo gäck med mig.