Aftonbladet – 12 februari 1856, sida 1

skilligt här i verlden och kommer väl att lida mycket än, förr än jag hvarken stjäl eller snuggar. Men det här är inte allt — nej, inte hälften af mina missöden en gång; ehuru halfvan just var utgångspunkten till mitt sista stora missöde. Ty ser ni jag hade väl tagit omtrent ett tjog halfvor af det spirtuösa, då jag fick se ingeh mer och ingen mindre än Pyratio-fots-Houston vända sina steg åt mitt håll. Nu är det så fatt, mr P., att Jag ären liten man, hvad tumtalen beträffar, och det gör att jag inte kan tåla att någon af de der långa bänglarne kommer och ser mig öfver hufvudet, för att blänga på någonting som händelsevis befinner sig bakom mig. Mr Houston, se åt något annat håll, sa ag. j Hvad står på, Hucks? sa han. Jag vill inte ni skall stå der och titta mig öfver hufvudet, sa jag. Bah, Hucks, ni är en tok, sa han. Men nu var det slut; jag hade alltid längtat efter ett tillfälle att få ge en af de der långa bänglarne en minnesbeta och Fyratio fot var den längsta jag någonsin sett. 9Således gic jag fram och gaf honom en bra stöt i refbenen. Låt vara, Hucks, ni är en tokl sa han. Nå väl, derpå gaf jag honom ännu en stöt. Nå, då vardt slutligen mister Houston ilsken, och han tog mig i båda armarne och gaf mig en skakning så att tänderna skallrade och ögonen sloge eld på mig; derpå lyfte han mig öfver gärdsgården och öfverlemnade mig till en konstapel, hvilken förde mig ned till Sabetts korsväg, hvarest tinget just hölls i ett nytt Jjutthus (gjuthus), och der talte jag vid advokaten Joolus att försvara mig. En mäkta godhjertad man var Joolus, och så var domaren, mr Batell, också som förhörde mig; men det fanns ingen möjlighet att komma