Aftonbladet – 12 februari 1856, sida 1

vid denna ljufliga årstid bland menniskorna rådande sinnesstämningen är långt ifrån poetisk. Ett ganska framstående drag i vårt höstsceneri är något, som ingen skulle hafva drömt till på den tiden då folk vågade gifva en poetisk anstrykning äfven åt landtmannens göromål. Cowper sjunger med enkel sanning Friskt och i munter fart hörs slagan gå; Den svingar väl vingligt kring, men slår dock ned Rätt på de fulla ax; — agnarne yr Och tusen atomer af halmen sprids Likt moln, som glittra i höstsolens sken. Men vi lyssna här i vestern förgäfves efter slagan, åtminstone under hösten. Tröskverken hafva utträngt alla långsammare sätt att skilja kornen från axen, och ehuru tröskverket är ett trögljudande ord, gifver dock drifvandet af denna mäktiga maschin anledning till uppträden af högsta lif och intresse. Ett halft dussin hästar och alla grannarnes kraftiga armar tagas härvid i anspråk. En af de lifligaste ynglingarne blir merändels posterad uppe på toppen af sädesstacken, för att kasta ned kärfvarne; en annan afskär bandet och lemnar kärfven till mataren, som kastar den i odjurets gap. Med en fart af hundra vändningar i minuten går cylindern omkring, och kärfven kommer fram mellan dess jerntänder fullkomligt krossad; kornen, halmen och agnarne allt i en massa, men fullkomligt skida från hvartannat — och sålunda fullbordas på några minuter hvad som med den gammaldags tröskningen fordrades en hel dags arbete till. Flere personer äro upptagna blott med att så fort som möjligt räfisa bort halmen ur tröskverket, och skratt och hojt och snabba rörelser bevisa det lifvande och muntrande i arbetet. En dag vid tröskverket anses för en af de sträfsammaste under hela årstiden, och dock är det ett älsklingsgöro